Hörde du torsdagens klimatbomb? Sannolikt inte. Alla nyheter har på sistone överskuggats av coronaviruset. Det måste ha varit väldigt tacksamt för regeringen. För dess högtflygande miljö- och klimatpolitik blev i torsdags metodiskt nedskjuten av sina egna experter.

Den rödgröna regeringen antog klimatlagen år 2017. Enligt lagen måste regeringen ha en handlingsplan som visar hur utsläppen ska sänkas. Klimatpolitiska rådet finns till för att utvärdera hur bra, eller snarare kass, planen är.

”Det är inte fel på vad man tänker sig att göra. Men det saknas konkretiseringar, tidsangivelser, uppgifter om vem som är ansvarig och hur resurser ska avsättas. Så egentligen är det ingen handlingsplan, och på så vis uppfyller den faktiskt inte intentionen i klimatlagen,” sa rådets vice ordförande Johan Kuylenstierna när årets utvärdering släpptes.

I utvärderingen skrev rådet visserligen att en dålig bedömning av effekterna inte betyder att effekterna uteblir, men med en elegant brasklapp: ”Det är dock anmärkningsvärt att den grundläggande frågan om politikens måluppfyllelse inte får någon uppmärksamhet.”

Så kan regeringens klimatpolitik sammanfattas: Varken tillräcklig eller lagenlig, och ingen märker. För regeringen är desto bättre på att förskjuta fokus i klimatdebatten, vilket senaste veckans klimaträttegång i Lysekil är ett utmärkt exempel på.

Samtidigt som Klimatpolitiska rådet släppte sin årliga rapport höll Mark- och miljööverdomstolen förhandlingar. Det gällde målet om utbyggnaden av oljeraffinaderiet som Preemraff vill bygga i Lysekil. Bolaget fick grönt ljus av Vänersborgs tingsrätt vilket miljörörelsen givetvis överklagade. Därav klimaträttegången. Frågan är hur rättvis den egentligen är.

Miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP) har vingklippt det svenska domstolsväsendet genom att låta regeringen överta det slutgiltiga beslutet. Enda gången det har hänt förut var i frågan om Öresundsbrons tillkomst.

Normalt meddelar en domstol en dom efter avslutad förhandling. I Lysekil kommer bara ett yttrande att meddelas men först 15 juni. Regeringen har fri lejd att strunta i det. Kommentarerna har växlat från att MP uppvisar en naiv grön nationalism, via att regeringen ställer sig i vägen för näringsfriheten till att hanteringen av Preemraff är ovärdig en rättsstat. Det är bara att instämma i samtliga. Men det finns ett underliggande miljöpartistiskt argument som inte synats tillräckligt.

Lövin motiverade beslutet med att regeringen har ett ansvar mot framtida generationer – en fingervisning om vad beslutet kommer att bli. Vilket parti vill inte stoppa nya oljeprojekt i ett klimatmedvetet välfärdsland år 2019? Svaret borde vara Miljöpartiet. Det finns några ekonomer som kan förklara varför.

Tysken Hans Werner Sinn har visat att när politiker inskränker utvinningen av exempelvis olja mer än nödvändigt så är det en stor kostnad för företagen. För att klara av den utvinner och säljer företagen mer av sina resurser tidigare än planerat, vilket spär på utsläppen av växthusgaser. Detta har Sinn döpt till den gröna paradoxen.

Politiker har andra skäl att använda råvaror för kortsiktiga vinster. Det syns mest i gruv- eller oljeberoende länder. Där ökar staten ofta produktionen när priset sjunker för att kompensera för statens sjunkande intäkter.

Det är precis vad Saudiarabien gjort när oljepriset kraschade i spåren av coronaviruset. Men teoretiskt är fallande priser en marknadssignal om att sänka produktionen. Det är här nästa ekonom kan visa varför Lövins beslut är en grön paradox utan omtanke för framtiden och samhällsekonomin.

Redan år 1931 visade den amerikanske ekonomen Harold Hotelling hur marknader snarare än politiker förhindrar att en icke-förnybar resurs exploateras för mycket. I Hotellings liksom Preems fall gällde saken olja.

Den som äger olja måste ständigt välja mellan att lämna den i marken eller utvinna och sälja den nu för att använda inkomsterna till andra investeringar som ger avkastning.

Valet styrs av oljepriset samt räntan på exempelvis statsobligationer. Om ett fat olja kostar 100 dollar i dag och räntan är tre procent, så är det rimligt att utvinna och sälja nu om priset nästa år förväntas ligga still. Däremot är det bättre att vänta om priset väntas vara 110 dollar och räntan är densamma.

Hotelling visade att konkurrens mellan dem med oljetillgångar gör att nästa års pris blir samma som dagens inklusive ränta, alltså 103 dollar. För om priset skulle vara 110 skulle fler ägare behålla oljan i marken, vilket sänker utbudet och höjer dagens pris till 103.

Varför spelar det här roll? Jo, för att om oljan utvanns i ett högre tempo än vad världen efterfrågade så borde priset stiga med åtminstone samma nivå som räntan. Om inte kan man ju lika väl sälja oljan nu och investera pengarna i statsobligationer.

Men enligt två amerikanska centralbanksekonomer som undersökt råvarupriser i förhållande till räntenivåer så har statsobligationsräntan i snitt ökat mer än oljepriset under hela 1900-talet. Med andra ord har vi hittat mer olja än vad vi behöver göra av med.

Därtill har utvinningskostnaderna sjunkit kraftigt på senaste år. Bolagen behöver då utvinna mindre för att nå lönsamhet. Det sänker utvinningstakten ytterligare och mer stannar alltså i jorden. På så sätt ger marknaden rätt kombination av incitament för oljebolag att behålla mer olja i marken.

När Lövin i stället eldar på bolag att göra sig av med oljan nu för att slippa större framtida kostnader, så bränner hon samtidigt upp de samhällsekonomiska och klimatmässiga vinster som kommande generationer skulle ha fått i form av sparade resurser till framtiden.

Vidare grönt eller ekonomiskt är det inte, vad miljörörelsen eller regeringen än vill få det till. Inte undra på att Klimatpolitiska rådet tvingas såga regeringen.