Medan grannlandet i norr, Georgien, försöker komma med i EU och Nato och straffas av Ryssland, är Armenien idag helt beroende av det stora landet i norr. Dess gränser till fientliga grannationer som Azerbaijjan och Turkiet, bevakas av ryska trupper. Handeln är sedan gammalt inriktad dit och därifrån. Båda två staterna är mycket små, med något mer än tre miljoner invånare, varav en tredjedel finns i huvudstäderna, repektive Tbilisi och Jerevan.

Situationen liknar faktiskt den under sovjetsamväldets tid. Båda frodades, men georgierna såg på Moskva med både kritiska och ironiska ögon, trots att Stalin var född georgier. Sovjetstaten sågs mera av armenierna som tillflyktsorten efter folkmordet på dem i Turkiet under första världskriget. De var följsamma på ett annat sätt än georgierna som t.ex. författaren och den dåvarande kommunisten Arthur Koestler berättade från mellankrigstiden. Men det ansågs också att Stalin givit bort delar av det gamla Armenien, bland annat till Turkiet.

Retfullt avtecknar sig Ararats dryga 5000 m överallt i huvudstaden Jerevan, fast från andra sidan gränsen till den stora grannen Turkiet.
Foto: Privat

Av turkarna ansågs vid första världskrigets början under 1915 armenier i Turkiet som en möjlig femtekolonn. Den armeniska minoriteten såg Ryssland som skyddsnation för sin kristna tro och började ställa krav på myndigheterna. Det blev en förfärlig massaker, planerad och påskyndad av myndigheterna. Intellektuella fängslades och avrättades. De armenier som inkallats i ottomanska armén avväpnades och fängslades. En del av dem sköts direkt.

Annons

Fakta:

Franz Werfel, en känd tysk-tjeckisk förf. av judiskt ursprung som emigrerade till USA och do..

Fakta:

Franz Werfel, en känd tysk-tjeckisk förf. av judiskt ursprung som emigrerade till USA och dog där 1945, skrev 1933 den berömda romanen De fyrtio dagarna på Musa Dagh. Den översattes till svenska redan 1935. De handlar om de 4000 armenier som med vapen i hand höll ut på berget 1915. De var under ledning av en armenisk officer i den ottomanska armén, Moses Kalousdian, i romanen kallad Gabriel Bagradian. De evakuerades slutligen av ett franskt fartyg. Mosesberget ställdes under det franska protektoratet Syrien men blev 1938 en del av Turkiet då Frankrike evakuerade 4000 armeniska byar. En enda by med armenisk befolkning finns kvar idag, Vakifli, med bara 126 invånare, mest åldringar. I samband med hundraårsminnet 2015 av massakern 1915 intervjuade Nathan Schachar i DN folk i byn. Men visst finns det kvar åtskilliga armenier också i det moderna Turkiet.

Ute på landsbygden i Anatolien skedde spontana aktioner mot armenier uppmuntrade av lokala ledare. Inte minst kurder tog chansen att tillskansa sig egendom från sina grannar. Kvinnor och barn drevs i dödsmarscher mot den syriska öknen så långt från gränsen i norr som möjligt. Mycket få överlevde. Men detta hat var inte bara bundet till krigsläget. Våldsamma förföljelser hade redan startat centralt i Konstantinopel under sultanen Abdul-Hamid 1898. Armenierna var redan före folkmordet på ca 1 1/2 miljon en nation som var spridd över världen, speciellt i Mellanöstern. Efteråt blev draget ännu tydligare.

Internationella armenier

Idag finns minst 2 miljoner i Ryssland, 1 miljon i USA och en halv miljon i Frankrike. Men armenierna är verkligen, liksom judarna, internationella. Det tragiska minnet av massakern och lidandet blev ett trauma som upptar nationens medlemmar var de än befinner sig. I Jerevan brinner den eviga elden i ett monument med museum på Tsitsernakaberd, Svalornas fästning. 24/4 är Martyrernas dag i Armenien, då många lägger blommor på platsen. I Jerusalem ligger monumentet över ett annat trauma, också det för mänskligheten som helhet, Förintelsen av judarna under andra världskriget.

Monumentets eviga låga till minne av folkmordet på armenierna på Tsitsernakaberd, Svalornas fästning i Jerevan.
Foto: privat

Man jämför alltså gärna med judarnas historia. De har upplevat flera fall av diaspora genom årtusenden. Liksom armenierna var många av dem rika eller välbärgade. Som små religiösa minoriter kunde de beskyllas för allehanda och var ständigt föremål för avundsjuka. Det är naturligt att man i sådana grupper utvecklar skyddsmekanismer både andligt och materiellt för att kunna fly om pogromer sätter in.

En annan gemensam sak är kärleken till kulturarvet. Eftersom det sällan har varit knutet till ett särskilt landområde i äldre tid har religionens böcker varit särskilt aktuella. I Israel vördar man särskilt tora-rullarna och i Jerusalem finns ett stort monumentalt museum kring Dödahavsrullarna. I Armeniens huvudstad Jerevan ligger nationalbiblioteket Matenadaran, ett annat stort komplex som bevarar armeniska (och andra) manuskript, avskrifter av Nya Testamentet och andra exempel på bokkonst.

De utgör en liten del av det som plundrades och förstördes under folkmordet. Men många kunde smugglas ut. Ett verk vägde 28 kg och delades därför i två och smugglades ut ur Turkiet av två kvinnor, varav en senare hamnade i USA. Men nu har det sammanförts igen i Matenadaran. Båda minoriterna uppfattar sig ha fått sitt hemland tillbaka, i judarnas fall med Israel, i armeniernas deras egen stat. Förluster av gammalt armeniskt land upptar många i Armenien idag. Samma drift ledde judarna efter Förintelsen och andra världskriget till skapandet av staten Israel.

Betytt mycket

Liksom de judiska emigranterna har de armeniska betytt mycket för respektive stat. Rika magnater inom båda grupperna har donerat kolossala summor för byggnadsverk, konst, museer, institutioner för högre undervisning med mera. Mindre bemedlade bidrar på andra sätt. Men de största turistströmmarna till Armenien och Israel utgörs ännu av armenier och judar i förskingringen. Armenier känns igen på deras karakteristiska efternamn på -ian, -ijan, som i Chatjaturjan, Petrosjan, i fallet Paradjanov på ryska tiden utökat med –ov, en rysk ändelse, et cetera. Man vårdar i båda fallen de båda speciella språken i familjerna ute i världen- i judarnas fall inte bara hebreiskan som mer eller mindre en nyskapelse, utan även i sjunkande grad jiddisch.

De erfarenheter jag nyligen gjort av Armenien har jag fått genom en kunskapsrik resa anordnad av den lilla resebyrån Herodotos. Den har specialiserat sig på resor i det gamla sovjetsamväldet. Grundvalen är att man kan röra sig och göra sig förstådd på ett mera djupgående sätt på ryska som är lingua franca överallt. Resebyråns föreståndare, den historieintresserade Arthur Sehn är född i Polen och har därmed ovärderliga personliga erfarenheter av den typ av traditioner som utmärkte Sovjet och dess vasaller. Mycket består av humor och ironi. Den klassiska humorbluffen i det gamla Sovjet kallades Radio Yerevan.

Nog finns det dessutom ett sällsynt imponerande och mångsidigt kulturarv som går tillbaka till tiden före etablerandet av Sovjetunionen och senare kuvandet av Östeuropa. Det ingår givetvis i varje turistresa. Armenien har en egen kristen kyrka som är den äldsta i världen. Den grundades som statskyrka år 301, ganska långt före Roms formella övergång. Inom denna skapades det speciella alfabetet. Dess kyrkor och kloster i en egen stil är i många fall mycket tidiga, synnerligen sevärda, och i många fall utnämnda till Unescos världsarv. Självklart har allt detta bidragit till en stark identitet och uthållighet genom århundradena.

Gammalt Sovjetland

Men min lilla grupp fick även ta del av något annat, den moderna konsten och dissidenternas värld. Medan socialrealismen härskade nästan oinskränkt i resten av Sovjetunionen tillkom redan 1972 det första museet för modern konst i just Jerevan. Framväxten av alternativa och avvikande former kan illustreras i öster som på inget annat område i västvärlden. Det gamla sovjetsamväldets länder ger oss därför inblickar som är betydligt intressantare än länder som genomgått samma utveckling och ser ut på samma sätt som vårt eget. De bjuder därtill på utmaningar där inte allt går på räls.

Många äldre stenkyrkor och kloster utgör omistliga kulturminnen överallt i Armenien. Här Haghpats kloster, utnämnt till världsarv av Unesco.
Foto: Privat

I båda de små bergsnationerna i Kaukasus kan man också möta en öppenhet, hjälpsamhet och gästfrihet som är påfallande. Åren när Sovjetstaten föll sönder, omkring 1991, drabbades Armenien, mer än andra, av en total kris. Gasimport och elproduktion upphörde. Eftersom vintertemperaturerna kunde gå ned till arktiska mått eldade man i kaminer i stadsvåningar upp sitt möblemang och sina trädplaneringar. Studenterna fick läsa vid talgljus i flera år. En förödande jordbävning dödade 50.000 människor i västra Armenien (Gyumri-Spitak). 1992-94 rasade ett förödande krig med Azerbaijan om området Nagorno Karabagh som i huvudsak hyser armenisk kristen befolkning i motsats till resten av det muslimska Azerbaijan.

Stora mängder av flyktingar gick åt båda hållen och skulle tas om hand. Utfallet gick dock i Armeniens favör trots de större resurserna i grannlandet, både i befolkningsmängd och olja från Baku. Trots de stora svårigheterna går Armenien dock numera framåt, fastän långsamt. Någon medelklass finns knappast, liksom på andra håll i det gamla Sovjet. Det finns ett fåtal mycket rika och majoriteten klarar sig hjälpligt på en medellön av 200 euro i månaden. Pensionerna är nere i 70 euro. Följden blir att många har egen näringsverksamhet vid sidan av eller har två mindre jobb. Ändå kan man ta emot stora grupper av förföljda minoriteter som den bekanta gruppen förföljda jassider från Irak, hela 40.000, som följer en variant av zoroastrismen med ursprung i Persien.

Berget viktigt

Den stora symbolen för armenierna är berget Ararat. Man kan bland armenier ibland trösta sig med att i det stora område som utgjorde Stor-Armenien under medeltiden fanns en av de större civilisationerna i Mellan-Östern redan 1200 år f.Kr. Detta rike kallas i assyriska källor från det främsta fiendehållet Uruatri eller Urartu. Det behövs inte mycket fantasi för att inse att det är samma namn som berget Ararat. Men riket omfattade i sin kärna landen kring de stora sjöarna i Kaukasus och dess närhet, Sevan (nu Armenien), Van (Turkiet) och Urmia (Iran). Det nutida Armenien var en utkant i detta rike. Men före 700 f.Kr. uppförde dess kung Argishti i Urartu flera fästningar och städer där.

Dramatisk natur och en intressant geologi finner man överallt i bergen som dock är något tusental meter lägre än Ararat.
Foto: Privat

Den mest kända borgen hette Eribuni och ligger restaurerad på en markerad kulle i nuvarande Jerevan. Inte heller där bör man tveka om likheten med stadens nuvarande namn. Från denna överflyttade man senare funktionen fästning till en annan kulle i närheten av en flod i staden, kallas Karmir Blur (Röda kullen). Den kallades Teschebaini efter en viktig gudom. Vi vet inte vad för språk man talade. Armeniskan är ett från oss avlägset men ändå indoeuropeiskt språk. Men i området kan också redan ha talats något av de kaukasiska språk, för vilka georgiskan är den viktigaste exponenten. Dessa språk är unika och räknas inte som indoeuropeiska. Urartu-riket upphörde vid den persiska (mediska) anstormningen av Babylonien och var borta ungefär 590 f.Kr. För övrigt var det strax innan judarna i förskingringen tilläts av den persiske storkonungen att komma tillbaka till Israel från Babylon. Armenierna har gärna sett Urarturiket som sin egen första storhetstid, fastän identifikationen är högst tvivelaktig. Men territoriet är detsamma.

Jerevan var en liten håla innan de överlevande armenierna under 1920-talet byggde sin nya huvudstad, närmast som ett nybyggarsamhälle. Det är i dag en mera välplanerad och modern huvudstad i stort sett belägen på en slätt- i motsats till den kuperade gamla storstaden Tbilisi (Tiflis) i Georgien. Ararat på sina drygt 5000 m ligger snötäckt ständigt i fonden, retsamt och tragiskt utom räckhåll inne i Turkiet. Ani, den medeltida huvudstaden för Armenien med Georgien, ligger redan i ruiner och förfaller oupphörligt i nordväst, också inom Turkiet och retsamt nära gränsen.