Annat var det för mer än 30 år sedan när jag passerade samma kärr på sydsidan en becksvart vindstilla augustinatt med endast svagt månljus som vägledning. Lite "heaven and hell-kontrast", om man så säger.

Jag kan ha skrivit om det här tidigare i spalten eller så borde jag inte skriva om det alls. Men jag antar att man kan komma undan med försyndelser i ungdomen om man skyller på oförstånd och att ingen blev drabbad. Mer än "förbrytaren" och "medbrottslingen" som drabbades av kollektiv halv hjärtsvikt.

Fiske i alla former var ett stort intresse på det glada 80-talet och vad som händer i augusti vet väl alla tidaholmare. Det är något visst med kräftfiske. Mängden var inte viktig utan själva spänningsmomentet.

Nu skulle jag och "don Fritjof" testa av baksidan på Djupasjön, för att få reda på om det fanns några "kräveker" rännande på botten där. En handfull mjärdar placerades ut i skymningen. Mitt i natten återvände vi och upptäckte att det var rörelse på andra sidan sjön. Rättfärdigt kräftfiske. Därmed var det ficklampsförbud, så vi famlade runt i mörkret med höjd puls. Inte ett liv i mjärdarna, betesfisken var orörd. Så mycket för det experimentet.

Bara att knata tillbaka samma väg som vi kommit. Efter att ha tagit oss över åsen och kommit ned till skogsvägen vid det numera naturskyddade kärret klev vi in i rena skräckfilmen. Ja, på den tiden var det vanligt att plåga sig med såna filmer i kompisgänget. Inte sällan var det träsk inblandade. Det satte sina spår i psyket.

Annons

Ute i det dimhöljda kärret hördes plötsligt klafsande ljud. Vi frös till is i steget. Var vi på väg att avslöjas som de simpla tjuvfiskare vi var? Men inte kliver en människa med vettet i behåll omkring i ett kärr mitt i natten? Klafsandet fortsatte. Jag höll ut vecketjuvan i riktning mot där ljudet kom ifrån, utifall en best skulle komma rusande.

"Men vad är det för trummande ljud", undrade "Don Fritjof".

"Min fot!", väste jag. Den hade nämligen börjat leva sitt eget liv och satte spasmatiska trumvirvlar i gruset.

Så började det plötsligt vråla ute i kärret. Eller skälla.

Kompanjonen kunde inte hålla sig utan tände på sin ficklampa. Ljuset skar genom dimman hjälpligt. Det blev tyst. En skugga skönjdes i ficklampsljuset. En hund? Baskervilles hund? Eller något värre!

Sedan började det vråla igen. Det blev startskottet ett världsrekordförsök på 400 meter. Sällan har två stollar kommit in in en bil så fort och blåst i väg för att inte återkomma. Förrän 2019 och i ett mer hedervärt ärende, skriva om naturreservatet Sjöamad.

Långt senare fick jag berättat av en jägare att vi garanterat hade råkat stöta på en revirhävdande råbock.

Så var det säkert, men där och då kändes det mer som Hin håle själv.