En person som tror på människans obetingade rationalitet måste fråga sig varför inte nordbor lärde sig seglets fördelar mycket tidigare. Kort sagt, han eller hon blir besviken på svårvedersägliga fakta.

Vår historia

Christer Westerdahl är professor emeritus. Han ger han oss en historisk tillbakablick på Ska..

Vår historia

Christer Westerdahl är professor emeritus. Han ger han oss en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Här hittar du fler av hans historiska betraktelser.

Man anser att så fort man får hum om en stor teknologisk fördel hos en sak så vill man naturligtvis ha den själv. Och förresten, varför kunde inte seglet ha uppfunnits lokalt i norra Europa? Därför upprepas gång på gång gamla uppfattningar och förnekas nya. Då och då tror man sig hitta den felande länken.

Numera anses det första seglande skeppet ha påträffats i en grav i vendeltidens Salme, Estland. Det baseras bara på spår av ett kölsvin för masten. Om det senare är riktigt finns seglet omkring 750 i Östersjön, vid vikingatidens början. Det stämmer för övrigt bra på annat sätt.

Spridningen av seglet i världshistorien visas i samtida bilder och några få skeppsmodeller. Runt 3000 f.Kr. finns segel på flodfartyg och i deltalanden i Egypten och Mesopotamien, litet senare i östra Medelhavet. Först mot 1500 f.Kr. förekommer det lite längre västerut och i full skala först med feniker och greker bort emot Gibraltar efter 1000 f.Kr. Vi bortser nu från t.ex. Kina, men det är tämligen säkert att denna speciella rigg och segel med träribbor uppkommit i det området relativt sent. De s.k. galloromerska skeppen, de keltiska veneternas i Bretagne, som Caesars beskrev dem c. 50 f.Kr. hade segel av läder. Vi har också den odaterade Broightermodellen med mast i guldfolie från Irland, kanske från denna tid. Men den bysantinske historikern Prokopios ger en annan bild av germanerna. Omkring 550 e.Kr skriver han att det bara är roddfartyg som använts av anglosaxiska angripare mot England. I skeppen, säger han, finns inga som bara är passagerare, alla deltar i rodden. Men det kuriösa sammanhanget med mytiska transporter till dödens land har fått många att tvivla på källvärdet. Sedan har vi inga säkra belägg förrän omkring 800 e.Kr. I Norden.

Annons

Kände till seglen

En rimlig bakgrund är hur som helst det sönderfallande romerska imperiet i söder. Kanske mest slående är den mycket intressanta lilla bilden av ett romerskt skepp på ett ben funnet i floden Weser i Nordtyskland (Bremerhaven).

Det är helt tydligt framställt, en galärliknande liburna, med plattform i aktern med skeppare, sidoroder som sticker fram under stävkurvan, och försett med ett storsegel. Inte minst karaktäristiskt för romersk skeppskultur är ett artemonsegel i förstäven på en lutande mast. Åror och manskap –som ses som ringar för huvuden- finns antydda. Den är nu daterad till ungefär 4-500-talet e.Kr.

Först Gokstadskeppet omkring år 900 är i sin form ett seglande skepp. Vi skulle inte ha vetat något om detta om inte de norska båtarna har blivit bevarade mer eller mindre i sin helhet.

I varje fall är det ingen sentida förfalskning. Denna datering underbyggs mycket effektivt av en runinskrift i 24-typig runrad på tidigt germanskt språk: lokom here. Den kan tolkas som «vi lockar hit». Troligen är det fråga om ett offer, eftersom flera också delvis ornerade ben av kreatur och häst ingår i samma fynd. Det är av mindre betydelse i sammanhanget, men jag har gissat att detta betyder att vi kan ha att göra med en slags cargo-cult hos dessa germaner gentemot Rom och romerska skepp. De ville locka romarna till norra Tyskland. Antagligen var det för chansen att plundra dem eller åtminstone förvärva något av deras fabulösa rikedom. I annat fall måste man ju nästan bege sig ända ned till Medelhavet, som många stamfränder redan hade gjort vid den tidpunkten. Den egentliga cargo-kulten uppstod på 1800-talet gentemot europeiska sjöfarare av samma skäl i Söderhavet. Den fick närmast religiösa övertoner,

Vad säger nu detta? Enligt min uppfattning något synnerligen slående: nordgermanerna kände väl till romerska skepp med segel och även dess detaljer. Men att döma av det arkeologiska materialet, främst skeppsfynd, tillämpade de alltså inte själva tekniken med segel förrän tidigast i mitten på 700-talet. Det finns åtskilliga fynd av rodda fartyg, små och stora. Varför?

Det norska Kvalsundsbåtarna från ungefär 700 e.Kr. har fortfarande ingen mast Men däremot finns en köl av den typ som skulle ha gjort seglingen lättare. De gotländska avbildningarna med segel går knappast att föras ens så långt tillbaka, trots att detta har hävdats tidigare och tjatats om igen.

Sidan med skeppet på runstenen från Sparlösa.
Foto: Christer Westerdahl

De första seglen

Vi har Sparlösastenens skepp i Västergötland med mast, segel, århål och vindflöjel ca 800. Till slut sitter en liten knabb som mastfot i Osebergsskeppet, dendrokronologiskt daterat till ca 824 e.Kr. Den verkar alltför svag. Därtill har den spruckit och lagats. Detta bör tyda på att man fortfarande var osäker på tekniken. Först Gokstadskeppet omkring år 900 är i sin form ett seglande skepp. Vi skulle inte ha vetat något om detta om inte de norska båtarna har blivit bevarade mer eller mindre i sin helhet. En del är offrade i myr, andra i gravar för furstliga män och kvinnor.

Jag hävdar som en förklaring till den s.k. «förseningen» att de nordgermanska samhällena var genommilitariserade hövdingadömen. Allra minst var de så sedan den berömda offerbåten från Hjortspring (ca 350 f.Kr.) med sitt stora krigsbytesoffer med vapen, sköldar och t.o.m. ringbrynjor. Denna typ av båt tillkom sannolikt i yngre bronsålder, efter 1000 f.Kr. Den paddlades. Såvitt man kan se är de senare hällristningsbilderna av denna typ. Några båtar tycks vara rodda.

Dessa hövdingadömen var inställda på angrepp med plundring av grannar. Det betyder alltså jämställda samhällen där ingen avses nå övervikt. Förstörelse och plundring hos fienden är modellen, men man erövrar inget land. Från början skedde alltså plundringsräderna med paddlade fartyg. Rodden kommer till Norden först strax före eller strax efter Kr.f., men är känd i Europa åtminstone ca 500 f.Kr. Det visar en guldmodell i en grav. Den «försening» som vi här ser är alltså ganska lik den för seglet som innovation. Det bör hållas i minnet. Vägen till vad jag har kallat «ett roende samhälle» är alltså lång.

Hit and run

I en antagen taktik av typ hit-and-run, alltså commandoräder, vill man inte synas förrän man är alldeles nära fienden. Överraskningsmomentet är A och O. Sådana räder bör alla de andra danska offerfynden av båtar, som de från Nydam vittna om. En mast med segel är då omöjlig. En annan faktor är möjligheten att beräkna avgång och ankomst för flera fartyg på ett helt annat sätt än med nyckfulla vindar.

Vill man däremot synas använder man segel. En sådan avsiktlig uppvisning av makt blir särskilt viktig först i de första kungarikena. Det fungerar då bäst med stora flottor. De skall både vara synligt avskräckande och framföra anspråk på legitimitet. För hövdingarnas män graderades förmodligen status i krigarsamhället efter placering vid en åra i skeppet. Alla var en del av följet och bör ha känt stolthet över detta. I segelskeppet är man däremot mestadels passiv och utan funktion. Det kunde också möjligen bidraga till en viss konservatism. Detta var två av mina teser.

En jämförelse mellan offerbåten från Nydam i Danmark och gravskeppet från Gokstad i Norge
Foto: Christer Westerdahl

I fråga om ekonomiska faktorer finns nya upptäckter att anföra. Ullsegel av vadmal måste ha varit avgörande för all seglation i förhistorisk tid och medeltid. Att klara av fårskötsel av så stort format som behövts till hela flottor, urval av rätt ull, och slutligen spinning och vävning är ett stort företag som krävt lång erfarenhet. Hela kustsamhällen har sedan mobiliserats för produktionen, inte minst den kvinnliga befolkningen. Lyckligtvis har detta satt tydliga spår efter sig i landskapet. Längs hela Atlantkusten finns i dag i Europa resterna av ett kulturlandskap som är anpassat till fårskötsel, de öppna ljunghedarnas. Här luntades (svedjades) för fårbetet även på den numera svenska västkusten. I Norden har man bäst kunnat konstatera att detta nya kulturlandskap uppträder först under 700-talet. På samma sätt har det nyligen påvisats att det sker en stor uppgång i produktionen av tjära i Norden omkring 750. Förut har vi bara sett små gropar för bränningen. Nu anläggs betydligt större tjärdalar på flera platser. Detta kan bara förklaras av behovet för impregnering av farkosterna och deras utrustning.

Dessutom anpassas inte i Norden mastställning och fartygsform till någon direkt utifrån kommande modell. Det förefaller som sjöfolk i Norden tar över idén när de är mogna för den på det samhälleliga, och varför inte socialpsykologiska, planet. Det sker som en förutsättning för det som vi nu kallar vikingatiden! Horisonten vidgas med de seglande skeppen och flottorna. Det är en våldsam, dramatisk och brutal tid som även hos oss länge har skymt innebörden av seglet som innovation i Norden.

Att inte seglet kom tidigare bör även visa på frånvaron av kontakt hela vägen längs Atlantkusten. Där fanns seglet tidigare. Istället övervägde transporter på floderna i Europas inre upp till Norden. Där brukades inte segel utan bara rodd eller paddling.

Christer Westerdahl