Andra har motoriska förmågor som gör att självaste stålmannen blir avundsjuk och man kan knappt tro sina ögon när de visar upp dem.

Mina egna förmågor är dessvärre inget jag kan skryta med, utan snarare känns som hinder i vardagen, men de kan lyckligtvis alltid muntra upp kollegor på jobbet.

Jag är dels ganska dålig på att hantera min finmotorik, vilket inte är till en fördel. Som när det serverades tårta på redaktionen i samband med min högtidsdag och jag var lyckliga kandidaten som skulle få skära upp bitarna med mina darriga händer.

Misstänker djupt att de är muntra för att de ännu har fått behålla sina fingrar och jag skär så sällan upp tårtor att det inte har blivit några större arbetsskador än.

Ett större problem är att jag är tok för dålig på att känna igen både namn och ansikten. I Tidaholm löses namn-situationen ganska enkelt genom att "du-a" både bekanta och främlingar. Kanske låter otrevligt, men jag anpassar mig efter Tidaholms språkliga regler när de kan vara till nytta.

Att vara ansiktsblind är lite svårare att lösa, om man nu inte råkar vara en av de få tidaholmare som faktiskt utskiljer sig från mängden. Man känner väl exempelvis igen en välklädd cigarrökande herre med hatt som syns lite här och var.

Svårare blir det med mina egna vänner. Nu har lyckligtvis en av dem tatuerat sig vid halsen och har därefter ett tydligt tecken på vem han är. Perfekt för mig när jag behöver identifiera honom om jag inte känner igen honom, vilket nästan är jämt.

Annons

Om jag hade fått en krona för varje gång jag skämt ut mig, vinkat som en idiot och väntat in vad jag tror är familjemedlemmar för att sedan upptäckta att de är främlingar, skulle jag kunna gå i förtidspension redan nu som 25-åring.

Tur att ens kontaktnät i Tidaholm är dåligt och jag sällan vistas på offentlig plats. Man får glädjas över sitt eget elände till oförmåga.

Vikky Engdahl