Nu kommer vi till några verkliga storheter i sägnerna, Grille i Veum och Lars ve Grinna. Mörk och skrämmande som en gammal fornsaga tycktes mig i min barndom berättelserna om dessa legendarer. Men ändå hade de alltid nyhetens och spänningens hela behag varje gång jag hörde dem.

Serie: Botare och trolldom

En gång, inte allt för länge sedan, fanns inga läkare eller sjukhus på landsbygden. Det f..

Serie: Botare och trolldom

En gång, inte allt för länge sedan, fanns inga läkare eller sjukhus på landsbygden. Det fanns botare och trollkunniga, kloka gummor och gubbar. I en serie om tre delar berättar Christer Westerdahl – genom Einar Björes ord – om några av Skaraborgs mer färgstarka personligheter. Einar Björe som växte upp i Skälvums by i Västergötland. Under resten av sitt liv verkade Björe i Stockholm och det var där han skrev ned sina minnen. Fortsättning följer i morgon.

Huvudpersonerna hade dock inte levat i någon svunnen, avlägsen tid. Tvärtom. De flesta äldre i bygden hade hört talas om dem och många hade med egna ögon bevittnat mycket av deras undergörande verksamhet. De var nämligen två av sin tids mest kända och anlitade kloka gubbar och trollkarlar. Därför åtnjöt de ett skyhögt anseende överallt i bygderna kring Kinnekulle.

De kunde i det avseendet värdigt tävla med de trollfinnar som den tiden strök land och rike omkring. Att de här nämns tillsammans kommer sig av att de hela sitt liv förde en bitter kamp mot varandra om hedersplatsen som den förnämste. Ändå levde de så långt från varandra att de borde ha haft tillräckligt utrymme var för sig både för sin skicklighet och sin äregirighet.

Annons

Grille bodde vid de så kallade Grillebackarna i Vedum, som antagligen givit honom sitt binamn. Där hade han en egen lantgård. Lars ve Grinna tillhörde däremot mera slätten och hade sitt hemvist borta i Lindärva. Om både Grille i Veum och Lars ve Grinna berättades det att de hade fått sin förmåga genom att gå genom ett trollhjul. Dessa var märkliga djävulens bländverk som låg vid ett rinnande vattendrag. Tio personer skulle gå genom dem, men endast nio kom helskinnade ut. Den tionde behöll den fule potentaten som lön för sina besvär.

I ett glas eller i ett handfat fyllt med vatten visade botaren för den hjälpsökande brottslingens bild och var de skulle söka honom.
Foto: Leo Sellén / TT

Såg tjuvarna i vattnet

Ur detta farliga spel med sin själ som insats hade emellertid Grille och Lars klarat sig helbrägda. Sedan började de den verksamhet som skulle göra dem berömda och eftersökta vida omkring.

De söktes av folk i alla möjliga angelägenheter och de ingrep på snart sagt alla livets områden. Först och främst anlitades de för sjukdomar hos både folk och kreatur. Det berättades otroliga historier om deras lyckade kurer. Men man vände sig också till dem när de gällde att spåra upp tjuvar eller andra förbrytare som lyckats dra sig undan rättvisan samt att skaffa tillrätta tjuvgods och förkomna saker.

I ett glas eller i ett handfat fyllt med vatten visade de för den hjälpsökande brottslingens bild och var de skulle söka honom.

Lars ve Grinna kunde säga till en bonde som fått en häst bortstulen: ”Res till Skövde nästa marknad. Vid den tiden och den gatan möter du både tjuven och din häst.”

Han gjorde som han blivit tillsagd och häst och tjuv gick rakt i armarna på honom. Om man dessutom så önskade kunde både Grille och Lars konsten att ”märka” en förbrytare genom att ställa på honom sjukdomar eller svåra kroppsliga defekter.

Grille i Veum

Om Grille i Veum berättades det att han hade varit sällsynt ful. Hans utseende förbättrades inte heller av det förhållandet att han aldrig tvättade sig. Då fruktade han nämligen att kraften skulle gå ur honom. Den risken vågade han aldrig ta.

Det var därför säkert sant som en gammal sagesman berättade att man behövde ha starka nerver när man skulle titta på Grille. Som redan nämnts var han även jordbrukare. Men gården skötte han betydligt sämre än trollkonsterna. Där verkade allt förfallet och försummat, från husen till kreaturen i stall och ladugård.

När Grille kom in på ett bondställe där han inte hade varit förut brukade han först granskande se sig omkring i rummet. Tyckte han då att allt inte var som sig borde gick han fram till väggen och knackade i denna. Uppfattade han då misstänkta ljud sade han: ”Här finns trollspön i huset.”

Sen var det minsann bäst att följa Grilles anvisningar om man ville att det skulle gå kreatur och folk väl i fortsättningen. Som bevis på Grilles oerhörda makt över folks sinnen kan jag anföra följande episod:

På en gård som ägdes av två ogifta bröder hade man länge dragits med stor otur hos kreaturen. Det var antagligen ett förhållande som hade sin grund i ägarnas egen vårdslöshet och likgiltighet. Kalvkorna kastade, stona blev utan föl och sommartid råkade vallboskapen ut för benbrott och andra olyckor. Grille hade länge prövat hela sin förmåga, men ständigt misslyckats. Nu fanns dock på gården en hushållerska som förstått att göra sig oumbärlig genom sin duglighet och sin arbetsamhet.

Hon var praktiskt taget den enda på gården som förstod vad ordning ville säga. Allt kom därför att vila på henne. Hon hade vid flera tillfällen visat sig ganska respektlös mot Grille, varför denne efter varje besök såg henne med allt oblidare ögon. En dag blev Grille åter kallad till gården för ett nytt sjukdomsfall som inträffat bland djuren. Då beslöt han att ta hämnd.

Inkommen i ladugården började Grille gå runt omkring och syna väggarna. Då stannade han plötsligt och pekade på en träplugg som satt i en bjälke. ”Här är det,” sade han, och drog ut pluggen.

Ur hålet krafsade han sedan fram en handfull maskmjöl. ”Det är hushållerskan som lagt dit det här,” fortsatte han vidare, ”hon ska genast ut ut huset. Sen blir allt bra i ladugården.”

Det var en hård begäran tyckte de båda husbönderna. Men djurens välfärd gick dock före allt annat. Så fick hon befallning att ge sig i väg. Så bråttom hade man att få henne ur huset, att man inte ens gav henne tid att packa sina tillhörigheter. Hon vräktes huvudstupa ut på landsvägen.

Oxen kom upp

Något om Grilles mera originella läkemetoder framgår av följande händelse från en gård i Sunträlje. Där hade en oxe svårt insjuknat och Grille hade hämtats för att sätta liv i honom. När Grille sent omsider kom fram till gården hade oxen legat hela dagen utan att man kunnat få honom på benen.

”Han ska opp,” förklarade naturläkaren och gav kreaturet några slag med en käpp. Men oxen rörde sig inte ur fläcken. ”Hissa opp honom då, ” röt Grille. Gårdens folk och en fyra, fem man från granngården skaffades fram. Repen fästes i taket och med förenade ansträngningar lyckades man verkligen få oxen ett stycke från golvet. Men benen hängde som vissnade under honom. ”Vänd oxen mot dörren, ” kommenderade Grille vidare.

Hur man än vred och vände med repen så gick man till slut i land även med den uppgiften. Sedan befallde Grille fram några plankor som lades utifrån gödselstaden fram till oxen som fortfarande dinglade i sina rep. Nu hände det märkliga. Grille lade sig själv på magen på plankorna, slog skinnpälsen över huvudet och började med vild uppsyn, rullande ögon och oartikulerade ljud krypa fram mot oxen. Inför denna syn blev det med ens liv i det halvdöda kreaturet. Alldeles vettskrämd fick oxen genast benen under sig och störtade ut genom ladugårdsdörren.

Grilles triumf var fullständig.

Oxen ville inte upp, men Grille visste hur han skulle göra.
Foto: David Guttenfelder

Spik i oxeln

Hur Grille botade tandvärk berättade en sagesman från Skeby. På en gård i denna by hade husbonden råkat ut för en svår tandvärk, som nästan höll på att driva honom från förståndet. Inga gamla huskurer hjälpte. Till slut fick en dräng, så fort hästarna orkade springa, köra den långa vägen till Grillebackarna.

När drängen kom fram satt Grille i köket och drack brännvin med en främmande. Men Grille hade ingen lust att just i dag fara till Skeby. Det behövdes inte heller. Ur en av sina djupa rockfickor, där han förvarade allt möjligt mellan himmel och jord, hämtade han upp en grov spik och räckte den till drängen. ”Tag den här, ” sade han, ”och när du kommer hem skall du spika in den i den stora oxeln på gården. Men spika inte för hårt. Då kanske alla tänderna ramlar ut.”

Med detta besked och spiken for drängen hem till Skeby. Genast efter framkomsten tog han spiken och gjorde som Grille hade befallt. Direkt var bondens tandvärk som försvunnen.

Över hela bygden var respekten för Grilles trolldomskonster stor. Man aktade sig visserligen för att komma på kant med honom. Då kunde vad som helst hända, om Grille var på sitt farliga humör.

Om vårarna såg man alltid noga till i Vedum och trakterna däromkring, att man satte hankaknutarna på sina gärdesgårdar uppåt. Annars passade alltid Grille på att tjuvmjölka gårdens kreatur. I vissa fall ägde Grille talanger som i mångt och mycket erinrar om vår egen tids professionella trollkarlar.

Han kunde till exempel ibland säga, när han satt i ett sällskap och pokulerade, ”Mina hönor värper när jag vill” och så skakade han fram ett par hönsägg ur rockärmen.

En gång var Grille på ett kalas i Kleva. Brännvinet flödade och fram på natten blev stämningen hög bland gästerna. Då var det någon bland dessa som en smula tanklöst uttryckte sina tvivel på Grilles trolldomsförmåga. Grille tog genast humör, reste sig upp, och bad att kära mor på stället genast skulle komma till honom. ”Du skall låna mig dina strumpeband,” dekreterade han. Sedan han fått strumpebanden knöt han ihop dem och hängde dem över kakelugnsspjället. Därpå började han mjölka så mjölken rann i strida strömmar över golvet. Efter detta fanns det ingen i Kleva som längre tvivlade på hans förmåga.

En gång satt Grille och söp med en bonde i Skeby, inom parentes sagt ett av hans käraste tidsfördriv. Genom fönstret såg han då en träaxlavagn som stod ute på fägården. ”Jag skall låta vagnen gå,” förklarade Grille. Knappt hade han sagt detta förrän vagnen började rulla fram och tillbaka mellan ladugårdshusen. Vagnen var gammal och illa smord varför den gnisslade fruktansvärt under sin färd, som blev allt snabbare. Gårdsfolket, som just höll på att äta middag, rusade mangrant ut. Alla stod häpna inför vad de fick se, men då stannade Grille vagnen.

Grille i Veum fick vagnen att gå – utan häst.
Foto: Leif R Jansson/TT

Tjärade sillar

Trots hans trollkonster och underkurer satt kanske respekten för Grille inte alltid så rotfast. Emellanåt skämtades det ganska grovt med honom. Hos länsman Sjöberg i Skälvum hade en ko insjuknat och Grille måste hämtas. Fallet stod genast klart. Han bestämde att tre tjärade sillar skulle göras i ordning för kons räkning. Det var en gammal torpare och obotlig skämtare på gården, som fick det ansvarsfulla uppdraget att tjära sillarna. Men utom de tre gjorde han i ordning ytterligare en fjärde som helt undgick Grilles uppmärksamhet. När kon äntligen, efter många mödor och besvär, fått i sig sillarna ställde sig torparen i ett obevakat ögonblick bakom kon och stack upp den fjärde sillen under svansen och skrek: ”Nu kommer den första sillen.”

”Då är kon bra,” myste Grille belåtet och gick tacksamt i fällan. Medan Grille i Veum vandrade omkring i gårdarna på och vid sidan av berget gick Lars ve Grinna litet längre ut på slätten och prövade sina krafter i liknande uppgifter. Hans framgångar var lika obestridliga som Grilles.

I det allmänna folkmedvetandet ansågs han som dennes jämlike. Ibland kunde det dock hända att båda de kloka gubbarnas vägar korsade varandra. När då brännvinet fått verka en stund sparade de inte på kraftuttryck och hotfulla tillmälen gentemot varandra. Men härvid stannade det vanligen, ty bådas trolldomsförmåga var alltför stor för att de skulle kunna skada varandra.

Fotnot: Mer om Lars ve Grinna kommer i den tredje och avslutande delen i artikelserien.

Einar Björe genom Christer Westerdahl

Om du vill läsa mer

Vill du läsa mera och mera avancerat om ämnet kan rekommenderas skriften ”Botare – en b..

Om du vill läsa mer

Vill du läsa mera och mera avancerat om ämnet kan rekommenderas skriften ”Botare – en bok om etnomedicin i Norden” från 1980 med några exempel. Nästan varje bygd i Sverige hade den tiden naturläkare Många blev riksbekanta och historierna om dem är oändliga. Dagen när den så kallade Kungsbackagumman dog 1904 inträffade det största jordskalvet i Sverige i historisk tid. Den kändes mest i Västsverige. Då sa man allmänt att nu gick kraften ur gumman!