”Vi skiter i det här och drar till Västindien” sa Huskvarnasonen Ingemar till sin kompis. Året var 1968 och snart satt de båda på tåget ner till Malmö för att via Köpenhamn ta sig ner till Kanarieöarna. Redan där och då med planen att fortsätta sin färd västerut ut över havet.

Profilen: Ingemar Hellgren

Ålder: 75 år.

Bor: Mullsjö.

Gör: Pensionär.

Familj: Ensamstående.

Intressen:..

Profilen: Ingemar Hellgren

Ålder: 75 år.

Bor: Mullsjö.

Gör: Pensionär.

Familj: Ensamstående.

Intressen: Boule och golf.

Läser: Inte mycket.

Tittar på: BBC och CNN. Djur- och naturprogram.

Lyssnar på: Reggae.

Favoritmat: Fisk.

Drömmer om: Flytta söderut till Spanien, Frankrike eller Portugal.

Helt galet? Kanske. Men om det var någon som skulle få för sig att göra något sådant var det nog han.

— Jag var äventyrligt lagd och hade viss resvana, förklarar Ingemar som efter jobb på herrekipering och Bjursell gått på sjön och bland annat jobbat som bartender på olika kryssningsbåtar.

Den här gången gick dock resan med flyg. De nordiska charterresorna hade precis dragit igång och för Ingemar och hans kompis var det ett bra sätt att komma en bit på vägen.

— Vi var förberedda med sjöfartskort och vaccinationspapper och framme i Las Palmas tog vi oss till hamnkvarteren. Skrev in oss på Sjömanshuset men såg på väg ut en stor skylt om en båt som skulle gå till Västindien med Trinidad som första stopp. Timman senare var vi tillbaka på Sjömanshuset, säger Ingemar och ler.

De berättade för reseledaren att de inte tänkte följa med flyget tillbaka, ryktet spred sig och när båten lämnade hamn en tisdagsmorgon på sensommaren 1968 stod en liten delegation andra charterresenärer och vinkade av dem.

— Båten, som var gammal och tog tusen passagerare, kom från spanska fastlandet. Våra biljetter kostade 600 kronor styck och för den summan fick vi en hytt vid maskinrummet. Det var sex sängar, bara ett litet draperi som dörr och det kändes nästan som i lumpen.

Maten, minns Ingemar, var inget särskilt men med lite ”medicin” gick den ner. Vädret däremot visade sig från sin bästa sida och när det mörknade på kvällarna visades film på utomhusdäck.

Annons

Efter sju dagar var de framme i Trinidad. Fartyget lade sig ute på redden och den som ville in till hamn fick ta en mindre båt för att komma dit.

— För oss uppstod det först lite problem eftersom vi inte hade några returbiljetter men tack vare våra sjöfartsböcker löste det sig. Vi blev kvar några dagar innan vi fortsatte med flyg till Barbados som var målet för hela resan.

Första uppgiften blev att hitta ett billigt boende. Taxichauffören tipsade om en tant som hyrde ut en dubbelsäng med myggnät. Killarna slog till och firade med att dela en flaska rom på stranden.

— Så småningom hittade vi ett litet hus nere vid havet, strax intill en bananplantage. Vi började leta efter en restauranglokal för att dra igång en egen verksamhet men det blev inga napp.

Någon nöd på de två svenskarna, säger Ingemar, gick det inte. Men kompisen tyckte det vara segt och beslutade sig för att åka hem. Själv valde han att stanna ytterligare ett antal veckor innan han åkte hem för att fira jul och nyår.

— Då hörde en kompis till mig av sig och undrade om jag var intresserad av ett jobb på en restaurang i Stockholm. Så blev det. Jag började i januari 1969 och var kvar året ut. Då fick jag frågan om jag inte jobbat i fjällen någon gång.

Nej, det hade inte Ingemar som aldrig varit längre norrut än Stockholm. Kanske var det dags nu, funderade han, och tackade ja till att bli barchef i Storlien.

— Jag blev kvar i 23 år och hade under åren lite olika arbetsuppgifter. Sedan flyttade jag hem igen. Steget från svenska fjällvärlden till dansrestaurangen utmed Kapellgatan var stort. Ingemar kände att han var var trött på branschen och gick för första gången i sitt liv till Arbetsföremedlingen.

— Det landade i en tvåårig kockutbildning. Samtidigt fick jag mer och mer problem med reumatism så någon ny karriär hann det inte att bli. Bara lite extrajobb innan jag gick i pension.

I dag bor Ingemar i Mullsjö och minns med glädje äventyret i Västindien. Kanske, konstaterar han, hade livet sett annorlunda ut om de inte missat restaurangchansen och istället blivit kvar på andra sidan havet.

— Då vet man aldrig hur det hade blivit, säger Ingemar som fortfarande i dag är äventyrlig och inte skulle tveka på att rycka upp sina bopålar och flytta till varmare breddgrader också på äldre dar.