Vi har några speciellt västgötska ortnamn. Några av dessa finner vi här:

Orden och ortnamnen för hedniska kultplatser skiljer sig i viss utsträckning mellan väst och öst. Vi är östsvenskt (Odensvi, Götavi), liksom harg, och hov är mestadels västsvenskt och norskt. Det finns flera Hov i Västergötland, som Hov i Hällstad som nog är en hednisk stormannagård av rang att döma av arkeologiska undersökningar av de ovanliga kammargravarna just där. I Sydsverige möter vi också formen Vä, som i den medektida staden i Skåne och i Väbofjärdingen vid Kinnekulle, där det ursprungliga Vä försvunnit som namn på en specifik plats. Var det möjligen det nuvarande Skälvum?

Staden Skövde, Ale-Skövde och Kullings- Skövde är en liten speciell grupp. Här förekommer ett vi, alltså en kultplats. Tolkningen är att det är en västgötsk form av Skedevi (Östergötland, Dalarna). Skede kan ha flera men i detta fall osäkra betydelser. Tidigare trodde man t.ex. att det syftade på den gudomliga jättinnan Skade, som dock knappast var föremål för dyrkan.

Vår historia

Christer Westerdahl är professor emeritus. Han ger han oss en historisk tillbakablick på Ska..

Vår historia

Christer Westerdahl är professor emeritus. Han ger han oss en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Här hittar du fler av hans historiska betraktelser.

Det västgötska Vedum (Laske- och Kinne-) är ett hem-namn som betecknar skogen det lokaliseras i, fsv vidher, ved, som i Tiveden. Kleva utgår från ett ord, som inte bara betecknar klev, d.v.s. terass på ett typiskt västgötaberg men även kan betecknar en framkomlig stig uppför en sådan (Vilske-, Kinne-Kleva, alla klevar på Hunneberg). Termen är besläktad med verbet kliva, men även med klyva och klöv.

Annons

Lundar i olika former återfinns i våra ortsnamn,

Lundar för offer

Åsaka-namnen har länge varit ett mysterium. Vi har i Västergötland Kållands-, Skånings-, Väne-, Barne-, Vartofta- Åsaka. Förledet bör faktiskt syfta på ass= asagud snarare än på ås, som skulle ge betydelsen åshake. Men den betydelsen stämmer inte alltid med verkligheten Det finns även ett Asige i Halland och två Asak i sydöstra Norge med samma språkliga bakgrund. Med tanke på att många är sockennamn och alltså betecknar viktiga orter bör de vara förhistoriska. Slutsatsen är idag att de faktiskt betyder gudarnas eke, d.v.s. eklund. Lund kan f.ö. också vara en beteckning för en kultplats, i så fall utan att det anges för vilken gudom det gäller. Men vi har också t.ex. Götlunda, Frölunda, Odenslunda och Närlunda, alla i Vadsbo (som även ståtar med namn som Torsö, Ullervad, Odensåker och Frösberg= Fredsberg). Det enledade Lund kan naturligtvis också betyda en trädlund utan kultavsikt, men möjligen mindre troligt i ortnamn.

En märklig grupp av ursprungliga naturnamn finns på båda sidor av den skogiga gränsen mellan Småland och Västergötland. Det är namnen på -hester (Gånghester, Angerdshestra, bara Hestra i plural). Från germanska språk överfördes ordet till franskan som hêtre där accenten circonflex (”taket”) betecknar ett försvunnet s. Det betyder bok (trädet). Men i Sverige där detta gamla ord fortlevt längre i ortnamn än annorstädes räknas med att det betecknar lövträd i allmänhet, kanske som en kontrast till resten av skogsmarken.

Till de allra äldsta naturnamnen hör namnen på floder som älvarna Lida(n), Tida(n), Nossa(n) utan bestämd artikel, och som bekant är ett sent påfund överhuvudtaget. En bit av en mindre mindre å kan heta Sil, en ursprunglig socken med kyrka nu inom Götene. Det betyder samma sak som norrländska sel (Yttersel, Bredsel), ett utbrett lugnvatten i ett vattendrag. Det passar utmärkt i den ursprungligen ytterst vattensjuka terrängen nedanför Kinnekulle.

Eketorps fornborg på mellersta Öland. Borgen är en utgrävd och rekonstruerad fornborg från järnåldern.
Foto: Mats Schagerström/TT

Spår av borgar

Bland mindre lokaler namnges även fornlämningar. Intressant är den stora gravhögen vid Holöja på Mössebergs västra sluttning i Vilske-Kleva. Redan från stora landsvägen ser man hålet i högen, som alltså fått namnet hol-högha. Gravhögen har antagligen tidigt blivit plundrad eller haft en sammanstörtad kammare. Typiskt är formen höj för hög-. Det är ändelsen (grav)hög-höj som i skånska ortnamn givit nutidens Oxie, Hyllie, Fjälie m.fl.nära Malmö. De vanliga domarringarna i Västergötland kan ges namn med förleden Ring - eller heta Jättadansen. Ibland behåller sådana platser sitt namn trots att fornlämningen idag försvunnit. En fornborg eller ibland en medeltida fästning kan dröja kvar i namn med borg som Borrud (Borgarud) vid riddarborgen Ymseborg nära Mariestad eller Boräng (Borg-äng) vid fornborgen på nordöstra Torsö.

Ortnamnstolkningen är ett svårt område. Som tur är finns mycket litteratur av kvalificerade forskare att konsultera. Utan västgötska språk- och ortnamnsforskare som Ivar Lundahl och Gunnar Linde kunde inte heller detta ha skrivits. Ett äldre och spännande författarnamn är Hugo Jungners. Jag har tidigare nämnt lundaforskaren Bengt Pamps lilla handbok som allmän introduktion. Det finns givetvis flera, men många är kanske föråldrade idag. Men detta är ju i hög grad ett lagarbete. Tolkningarna skiftar med varje generation. Aktuella tolkningar finns numera i Svenskt ortnamnslexikon redigerat av Mats Wahlberg, Institutet för språk och folkminnen senaste upplaga Uppsala 2016. Tidskriften Namn och Bygd som ges ut i Uppsala är den äldsta och förnämsta nordiska årsskriften om ortnamn.

Christer Westerdahl

Gud