Varje gång / sorgen tar sig in / hotas ljuset / I ensamheten / överväger det att bli mörker.

Så skriver Göteborgsbaserade poeten Rasha Alqasim i dikten "Halvt ljus", i sin debut-diktsamling (10-tal). Hon har flytt från Irak, och dikterna berättar om det sönderfallande landet, uppväxten och smärtan i flykten.

När saker blir på allvar, när någon verkligen går genom tunga grejer, då tenderar många av oss att rygga undan. Det blir för starkt, för smärtsamt. Vi är rädda att göra fel, så vi gör ingenting alls. Så kan i alla fall jag känna. Om jag får höra att någon har cancer. Vad ska man säga, egentligen? Vi är så vana att leva i en prestationskultur, där vi alltid förväntas åstadkomma något. Därför har många av oss har glömt att det ibland är tillräckligt att bara vara närvarade. Lyssna, erbjuda en kram. Kanske är det allt som behövs. Inte tips eller råd eller ett ansvar att ta bort smärtan.

Viss smärta går inte att ta bort. Men att dela den, att sprida lite extra ljus, kan hjälpa den som behöver det att mota bort mörkret som tränger på.

Annons

Ofta när livet bränner till blir vi, eller i alla fall jag, handlingsförlamade. Så rädd att göra fel, att vi backar. Resultatet kan bli smärtsamt. Jag minns när jag blev gravid och alla plötsligt slutade prata med mig. Ingen jag kände hade barn. Och graviditet är en sån grej i livet, som väcker stora, djupa känslor hos folk. Livet, och döden. Hur hanterar man det? Så det lättaste var antagligen för många att bara dra. Fokusera på lättare bekantskaper. Anta, att Ida har väl nån annan som frågar hur hon mår, som är där för henne när hon behöver bearbeta det här stora. Det hade jag inte.

Många som förlorat närstående vittnar om samma saker. Att alla försvinner, när de bara behöver någon som säger hallå, jag ser. Att du har det svårt. Jag finns här. Det är allt.

Istället är det många som av rädsla för att säga något dumt eller tränga sig på drar sig undan. Och just genom sin tystnad blir de det som de vill undvika.

Skitstövlar, om än helt ofrivilligt.

Hur ska man egentligen vara en bra människa? Ja, vad vet jag. Men ibland tror jag vi krånglar vi till det, när svaret kanske bara är: Var inte en skitstövel. Ta chansen, om du kan vara snäll. Du blir inte bara mer omtyckt, du mår också bättre själv. Det finns till och med ekonomiforskning som visar på det här. Att när människor har sina mest grundläggande behov tillfredsställda, då är det att hjälpa någon annan - till exempel genom att köpa en kaffe till någon som verkligen är sugen på just det, som är mest tillfredsställande. Mer än att köpa dyra kläder, inredningsprylar till hemmet eller en större bil. Så här försöker jag tänka, så gott jag kan:

Om någon behöver hjälp: Fråga vad du kan göra.

Om ditt barn ropar på dig: Krama det.

Om någon är allvarligt sjuk: Besök den.

Om någon behöver gråta. Låt den göra det.

Lita på att du, genom din närvaro, betyder något.

Även en blomma från en ytlig bekant kan vara viktig, när du står på din förälders begravning.

Och viktigast av allt i det här, tänker jag, är att om vi råkar säga något dumt, eller kör över någon, då räcker det ibland med att be om ursäkt. Om någon kan erkänna att de gjort fel, finns det utrymme för förlåtelse. Om man har missat att skicka den där blomman vid begravningen, då kan det betyda minst lika mycket att höra av sig i efterhand och säga: Jag inser nu att jag borde ha varit där. Har du känt dig övergiven, kan det också vara helande. Ibland är det svårt att göra rätt. Men det är ju värt att försöka.