På en debattsida i en lokal tidning har vi läst ett inlägg om vårddata. Man argumenterar att vårddata är avgörande för bättre och jämlik vård. Man lyfter 114 vårdtillfällen med undvikbara vårdskador som rapporterats i Västra Götaland under förra året. Denna siffra motsvarar, enligt debattörerna, 9 procent av de granskade vårdtillfällen. Med det kan vi räkna ut att de granskade vårdtillfällen ligger på drygt 1000. I Västra Götalands Regionens verksamhetsanalys 2017 anges siffran 216 000 vårdtillfällen som registrerades under år 2016.

Gör man ett litet antagande att de granskade, ca drygt 1000 vårdtillfällen, är representativa för redovisningen av undvikbara vårdskador, kan man med en förfärad reaktion räkna ut hur många undvikbara vårdskador det i praktiken rör sig om. Nu går det ju inte att få fram hur många undvikbara vårdskador det i verkligheten finns i VGR eller i Sverige i stort, då vi endast kan se de som rapporterats in. Jag är rätt säker på att mörkertalet här är stort.

Man går vidare med att lyfta att vårdtiden för de patienter som får en vårdskada är nästan dubbelt så lång som för övriga patienter, att lidandet är onödigt och kostnaden hög. I det kan man inte vara annat än enig. Däremot vänder jag mig emot den förenklade bilden som beskrivs i meningen: ” Genom att samla in, använda och dela vårddata (exempelvis blodprov och EKG) så att utfall av medicinska resultat kan jämföras går det att öka kvaliteten och minska antalet vårdskador väsentligt”.

Annons

Jag skulle vilja påpeka att insamlingen av vårddata är meningslös och värdelös i sig själv. Först när nämnda data når vårdpersonal, av olika kategorier, uppstår värdet. Och då landar vi i frågan, finns det tillräckligt med vårdpersonal idag som kan omhänderta denna data och föra ut den i praktisk vård så att insamlad data blir meningsfull och värdefull?

Relaterat: Sjuksköterskans lösning på vårdkrisen

För det är ju så att två sjuksköterskor har större chans att med sina bara händer på en gräsmatta, rädda livet på en människa än all världens statistik, data och hi-tec lokaler kan, om de inte används av personal. Vi har kommit så långt, eller snarare så lågt, idag att vi behöver ställa oss frågan, hur väl använda pengarna blir som vi satsar på att utveckla vården, när vi inte längre har en stabil grund att stå på.

Den stabila grunden är kompetens och tillräckligt antal sjukvårdspersonal, då i synnerhet sjuksköterskegruppen. Sverige och VGR kan inte längre blunda för att något måste göras. Man måste acceptera att värdet för att öka antalet sjuksköterskor, i synnerhet specialistsjuksköterskegruppen, har ökat. Så debattörernas konklusion att resurserna till forskning och utveckling är otillräckliga blir tyvärr irrelevant om man inte först ser om sitt hus så att resurserna till att omhänderta resultatet av forskning och utveckling finns på plats. Resurserna stavas personal!

Lene Lorentzen

Relaterat: Stolt – men varken sedd eller hörd