”Kom inte och säg att jag inte har rätt att äta kött. Jag har lika stor rätt att äta mitt kött som du har rätt att äta din bönsallad!” En variant av dessa ord är något som de flesta vegetarianer och veganer känner igen när de diskuterar djurrätt med köttätare. Men håller argumentationen egentligen?

När jag var liten var det vanligt att vi barn retade varandra genom att vifta fingret i ansiktet på varandra samtidigt som vi sa: “luften är fri, luften är fri”. En psykologisk tolkning av beteendet är att barn har ett behov av att testa gränsen för var ens egen frihet slutar och en annans frihet börjar. Inom klassisk liberalism pratas det om “skadeprincipen”. Den fick sin mest berömda formulering av filosofen J.S. Mill i hans bok Om friheten, där han hävdade att individer bör kunna handla hur de vill bara det inte skadar andra.

"Om du respekterar mitt val av mat så kommer jag att respektera ditt" verkar vara ett eko av denna tanke från de som äter kött. Påståendet skulle vara fullt rimligt om valen handlade om att bära keps eller mössa, eller om valet stod mellan att lyssna på jazz eller hårdrock. Problemet är att konsumtionen av kött och andra djurprodukter indirekt leder till lidande och dödande av djur. Därmed bör denna konsumtion rimligtvis också gå emot den klassiska liberala frihetstolkningen eftersom den skadar andra.

Friheten att äta och köpa djurprodukter förutsätter en annan individs fångenskap och död. Köttätaren har (oftast) inte själv dödat djuret hen äter men har betalat för att det ska utföras genom sitt inköp på livsmedelsaffären eller restaurangen. En person som betalar en lönnmördare för att döda en människa är juridiskt skyldig till mord enligt svensk lag. På liknande sätt borde en köttätare vara både moraliskt och juridiskt (del)skyldig för dödandet av djuren som ens inköp av djurprodukter har orsakat.

Annons

Så varför äter de flesta liberalt sinnade människor kött om detta val går emot skadeprincipen? Problemet lär ligga i vem vi väljer att inkludera i “andra” när vi pratar om att våra handlingar inte ska skada andra. Vem vi är skyldiga att bry oss om är en fråga som har funnits lika länge som mänskligheten har funnits. Länge var svaret i västvärlden: vita vuxna heterosexuella män. Under många århundraden behövde vi inte bry oss om människor av annan hudfärg, annan sexualitet, om kvinnor eller barn.

Enligt den tidens rådande norm var de inte av värde och därför behövde deras frihet inte heller respekteras. Men långsamt har fler och fler kategorier av människor tagits in i den moraliska sfären som personer vilka vi har skyldigheter mot. Dessa förändringar har påverkat såväl vår kultur som politiken. Vi kan se tecken på det genom till exempel antagandet av barnkonventionen och beslutet att ge kvinnor rösträtt.

En av de största etiska frågorna i vår tid är om vi även ska inkludera djur i den moraliska sfären. Forskning har visat allt tydligare att de djur vi använder i våra djurfabriker har en förmåga att lida som liknar människans. Etologiprofessorn Per Jensen skriver i sin färska bok Djurens känslor: ”Forskningen har med eftertryck visat att det inte går någon skarp gräns mellan vår egen upplevelsevärld och den vi hittar hos andra djur.” De flesta av oss tenderar ändå att värdera djurs värde lågt. Att vi anser oss ha rätten att ta djurs liv beror med stor sannolikhet på att vi diskriminerar dem för att de inte råkar vara människor. Vi väljer att systematiskt utöva våld mot miljontal kännande individer endast för att de inte tillhör vår grupp. Det är en diskriminering som bygger på lika felaktiga skäl som den diskriminering som kvinnor, rasifierade och homosexuella historiskt, men även i dag, utsätts för.

Tidigare i historien har vi sett radikala ändringar i både kultur och lag om hur vi behandlar individer som tidigare har utsatts för brutal diskriminering. Jag är hoppfull om att vi inom en ganska snar framtid kommer att inkludera även djuren i vår moraliska sfär, och att vi därmed slutar att konsumera och utnyttja djur.

Martin Smedjeback