Man ska inte svära. Något av det första som jag, om än väluppfostrad i övrigt, vägrade lyda.

Jag kommer nämligen från en svärande familj och kände på mig att förmaningen mest var något obligatoriskt som skulle läras ut.

Att svordomar är brist på dåligt ordförråd är dock ett påstående som provocerat mig vansinnigt.

Är det något jag har är det väl för fan det?

För ett antal år sedan deltog jag i en undersökning. Under första testet skulle jag trycka på en tangent när olika bokstäver dök upp på skärmen, men avstå att trycka när X syntes. Testets inledande långsamma tempo gjorde mig självsäker, det här kommer jag ju fan topprestera!

När bokstäverna kom tätare ökade dock svårigheten, pulsen också, jag tryckte och tryckte, nej, fan, det var ju ett X, jag borde inte tryckt, ett X igen, men varför i helvete trycker jag?!

Under hela övningen satt psykologen provocerande tyst.

Det jag inte visste var att hon noterade mitt beteende under övningen, utöver det faktiska testresultatet.

Det jag senare skulle få reda på var följande: ”vid varje misslyckande upplevs stor frustration, vilket du uttrycker i ovanligt många svordomar.”

Det var väl för fan i det du skulle undersöka, ville jag svara, men behärskade mig av skäl som inte behöver vidare förklaring.

Övning nummer två: verbal kommunikation. Jag kände mig redan som en vinnare. Okej att jag har en fet lucka i allmänbildning, aldrig vågat testa min IQ, men språket, det har jag fan, jag menar, språket, det innehar jag.

Annons

De inledande orden som jag uppmanades svara på var så enkla att sömnen kom krypande.

Bil. Fordon.

Hamster. Obegripligt husdjur.

Psykologen noterade mina döda kommentarer under tystnad, jag sjönk djupare och djupare ner i stolen, men när ord och begrepp ändrade svårighetsgrad vaknade jag till, nu då, ytterligare en chans att topprestera!

Det jag senare skulle få reda på var, och nu verkade psykologen plötsligt tveksam kring den slutgiltiga domen.

”Ja, alltså det var lite märkligt här, för när du ombads förklara de enklare orden var du väldigt kortfattad, under medel, hr-hrm, men under de betydligt svårare delarna låg du högt över, så jag kommer ändå att sätta hög verbal förmåga på dig.”

Det gör du fan rätt i.

Det krävs väl ingen expert för att fatta att jag inledningsvis var enormt uttråkad av enkelheten, därav fåordigheten, och vad förvändes jag egentligen tillägga?

Fordon. Med hjul. Fyra. Dörrar. Har de också. Fyrhjulsdrift. Kan de ha. Broms. Helst.

Poängen är alltså, något snäv bevisföring kanske, att svordomar INTE beror på dåligt ordförråd för min del, men här kommer vi också till det intressanta. Vad beror det då på?

När jag slutar skylla på uppväxtmiljön, tvingas jag stanna upp och famla efter andra skäl, de riktiga och för första gången förstår jag plötsligt vad svordomar gör för mig.

Det är ingen behaglig insikt.

Exempel: om någon frågar hur jag mår, och det är riktigt illa, svarar jag hellre, jag sitter mest som ett jävla vrak i soffhelvetet. Då blir situationen nästan komiskt, känslorna på betryggande avstånd.

Sedan jag var liten har jag alltså inte bara använt svordomar som ett kraftuttryck, utan också, som ett kraftigt skydd.

Ett skydd som ska dölja hur jag verkligen mår, känner, rentav är.

Även den första övningen bekräftar denna tes, hur jag svor över det förbannade X:et i ett försök att inte bli för besviken över utebliven topprestation. En svordom blir ett hölje över känslorna, fan, det där gick inget vidare, istället för, vad dålig jag är.

Som duktig flicka står jag inte ut med att vara dålig, i synnerhet inte på områden som jag förväntas klara av. För mig känns det rentav livsfarligt att inte duga, min hjärna går igång vid varje misslyckande, rusar iväg och påminner mig brutalt om allt det kan leda till.

Att jag förlorar rätten att vara med.

Att jag därmed riskerar att hamna ensam.

Och.

Att jag, på grund av detta, inte är värd att älska.