De visste exakt var de skulle slå. Det fanns en punkt på överarmen, strax nedanför axeln, som ömmade under en stor del av mellanstadietiden.

Det handlade inte om någon mobbning, utan var snarare ett utslag av total klassrumsanarki, där ett antal elever ägnade sig åt en intern tävling — den som gav bänkgrannarna flest blåmärken vann. Lärarna ansåg sig vara maktlösa. Ja, lärarna i plural, även om de undervisade en i taget. Som tio-elva-åring kände jag inte till begreppet "hög personalomsättning". Däremot visste jag vad det innebar när en lärare bröt ihop och lämnade lektionen. Snart ersattes hon av någon som stod ut med den kaotiska situationen en tid innan det var dags för nytt lärarbyte.

Vuxna kan byta arbetsplats. Barn har sällan möjligheten att välja.

Relaterat: "Barnen gör som de själva vill"

I måndagens JP berättade lärare och föräldrar i Mullsjö om en skolsituation som har spårat ur. De intervjuade vittnar om kaos under lektionstid, bristande kommunikation och hög personalomsättning. Det får mig att tänka på min egen tid i skolan med det i sammanhanget ironiska namnet Pluggparadiset. Det var 90-tal och flumskola. Redan då kom larmrapporter om kunskapsbrister i den svenska skolan, och hur Pisa-rapporterna har sett ut sedan millennieskiftet är väl känt. Det blir knappast lättare att lära sig nya saker i en kaotisk miljö.

Ämnet berörs även i boken "Duktiga flickors revansch" (Bokförlaget Forum, 2017), skriven av Liberalernas tidigare toppnamn Birgitta Ohlsson (hon är tyvärr på väg bort från partipolitiken efter att ha förlorat höstens partiledarstrid mot Jan Björklund). Ohlsson använder uttrycket "kuddflickor" för att beskriva hur skötsamma elever placeras mellan de stökiga eleverna. Likt krockkuddar tvingas de parera flaxandet från bänkarna bredvid. Arbetsro får de försöka hitta så gott de kan. Huvudsaken verkar vara att de har en dämpande effekt på bråkstakarna.

Annons

Det talas för lite om barns arbetsmiljö. Det kan bero på att få vuxna vistas i klassrum och känner av stämningen. Barnen själva har sällan något att jämföra med — dessutom litar de på att vuxna visar vilka regler som gäller.

Tystnaden kring den bristande arbetsmiljön kan även bero på frågan om elever med särskilda behov. Av rädsla att framstå som okänsliga drar sig många från att påpeka att ett fåtal barn, ofta med neuropsykiatriska diagnoser, är så pass utåtagerande att det går ut över undervisningen. Här är alla förlorare: läraren som förgäves försöker undervisa, den utåtagerande eleven som vill men inte lyckas leva upp till omgivningens förväntningar, en ofta outbildad elevassistent som ska punktmarkera detta barn med särskilda behov, samt övriga elever som får stå ut med både våldsamheter och bristande arbetsro. Ambitionen att alla ska inkluderas kan i olyckliga fall leda till att ingen trivs.

Arbetsmiljö är ett brett ämne, och det ska poängteras att Mullsjö naturligtvis inte är den enda skola som brottas med problem. Och faktumet att ett antal föräldrar larmar om en ohållbar situation betyder inte heller att det råder kaos i vartenda klassrum. Däremot exemplifierar bland annat Gunnarsboskolan det svek elever generellt utsätts för när vuxna inte åstadkommer disciplin under lektionstid.

De gånger jag i vuxen ålder har besökt klassrum i grundskolan har det inledningsvis varit livat. Men när läraren — erfaren och med självklar auktoritet — deklarerade att lektionen började var det som att trycka på en knapp. Eller snarare två. En av-knapp för stojet och en på-knapp för koncentrationen. Eleverna visste att det inte var någon idé att utmana en fröken som oftast utstrålar värme och allmän snällhet, men som inte tvekar att vid behov plocka fram sin stränga sida.

Relaterat: Skolledningen svarar på allvarliga kritiken

"Det kommer alltid att vara klasser som har högre studiero och de som har lägre studiero." säger rektor Patrik Lernberg i JP-artikeln. Han tillägger att skolan behöver jobba med det för att det ska bli så bra som möjligt. Det är utmärkt, men kommentaren andas ändå en viss acceptans för stök.

Nolltolerans vore en rimligare inställning från skolvärlden. För att nå dit behövs rektorer med rimlig arbetsbelastning som har tid och mod att leda. Lärare är värda tryggheten i att våga markera mot oordning i klassrummet. Och barnen, de har rätt till samma arbetsro som mamma och pappa.