Lekande lätt flög hans fingrar över tangenterna när han introducerade sitt framförande med pappans favoritstycke Hammarforsen brus.

Ute på Gubbero där han växte upp bodde också farfar. Farfar och han sjöng alltid samma sång: Det var så roligt jag måste skratta...

Nu fick publiken delta i sången om den trekantiga gubben och gjorde det med ett leende på sina läppar.

I hemmet fanns en orgel och ett dragspel och Natanael Korsfeldt, som var kantor och musiklärare gav Leif lektioner. Han var kanske inte den ivrigaste eleven, men begåvad. Av eleven blev en musikdirektör. som skriver egen musik och vant rör sig musikkretsarna.

Första lönen för sitt musikkunnande, 10 kronor, erhöll han efter att i folkskolan ha spelat morgonpsalmen under en termin.

Då musikdirektör Holmberg, som ledde Vulcans musikkår en gång undrade vilka instrument han spelade, berättade Leif stolt: piano, orgel och dragspel. Holmberg var ingen älskare av dragspel och förklarade helt frankt att dragspel sannerligen inte var ett instrument utan en maskin. Leif som tyckte om dragspel imponerades inte utan tänkte: Han har då inte kläm på allt.

Kärleken till dragspel skapades i Fridhem, där han gick i söndagsskola. Där fanns två herrar som hade var sitt dragspel. Dragspelsmusiken tillsammans med sången Alla får vara med gjorde starkt intryck. Sången gav uttryck för allas lika värde, att alla är lika viktiga oavsett vem man var eller vad man gillade.

Annons

Sven Gustavsson, legendar i Tidholms musikhistoria, blir senare hans lärare, och Leif utvecklas snabbt.

Som musikdirektör tjänstgör han ett antal år i Orsa. I Dalarna finns spelmän i varje buske. Spelmanslaget i Orsa består av 40-50 stycken. Men det var ganska skralt med psalmsången och därför fick Leif i uppdrag att ordna psalmsångskvällar för att få fart på sången.

I Orsa får han också kontakt med Per-Eric Moreus och är kanske en av de första som fick lyssna på dennes fantastiska Koppången just inspelad på skiva. Imponerad insåg Leif att här fanns en hit!

Till publikens förtjusning framförde han den på pianot.

Vackra toner och lättsamt prat däremellan blev en eftermiddag att minnas länge trots det ständigt återkommande strulet med högtalaranläggningen i Villan.

Ann-Katrin Kvarnliden