De som känner mig i dag kommer att protestera direkt när jag påstår att jag är en blyg person. Det finns de som kommer att skratta rått för hovsamhet, skygg och förlägen är inte ord som de vill sätta intill mitt porträtt i uppslagsboken. Men den jag är i dag har inte alltid varit.

En gång i tiden hade jag kunnat betala pengar, om jag haft några, för att slippa andras blickar. Men sakta, sakta har denna ångest tvingats bort. Yrket har den effekten. Det är svårt att ta bilder på andra inifrån en skrubb, svårt att få svar på frågor under en lugg.

Annons

Med åldern kommer mer kunskap, man har gjort de mesta och därför minskar risken för misstag. I alla fall att begå samma misstag en gång till.

Men främsta förklaringen är nog insikten att ingen av oss är perfekt. Inte ens de som påstår sig vara det, i synnerhet inte de som påstår sig vara. Det finns ingen anledning att skämmas, eftersom vi alla borde göra det. I lagom mängd.

Väl man inser att ingen, inte ens genier med buskig frisyr, är perfekt och har svaret på allt, försvinner också anledningen till blossande kinder.

Vad gör det om du tycker att detta är det dummaste du läst? Det klart att jag inte blir glad, men det är ju din åsikt. Vare sig denna krönika eller din åsikt om den betyder något i det stora hela.

Det är en insikt som fler borde ha. Om vi vore fler som slutade ta oss själv på riktigt så stort allvar vore kanske världen en bättre plast (jo, sista ordet är felstavat med mening. Som ett test, för att se om språkpolisen i dig klarar att påpeka brister hos andra).