Cirka 50 svenskar har tidigare besökt Nordkorea årligen. Sedan i september i år är det emellertid omöjligt att som turist besöka Nordkorea, på grund av den höjda konfliktnivån och de utökade ekonomiska sanktionerna mot landet.

Från och till har det de senaste 30 åren periodvis varit möjligt att besöka Nordkorea. Några tusen turister från hela världen per år som mest, och då som deltagare i fullmatade och övervakade gruppresor, inget utrymme för egna ”expeditioner”.

Inreserutinerna är väldigt strikta, vid ankomst och utresa kontrolleras till exempel vilka böcker man har med sig, och kameror och mobiltelefoner gås igenom och ”icke godkända” foton måste tas bort. Man bor i Pyongyang på ett hotell enbart för turister som ligger på en ö i Taedong-floden som flyter genom staden. Som utlänning och turist är rörelsefriheten minimal, maximalt kunde man röra sig fritt utomhus 75 meter från hotellet i hotellområdet.

I övrigt har man hela tiden två engelsktalande lokalguider vid sin sida, en manlig och en kvinnlig. Därutöver en lokal guide vid varje resmål, oftast en koreansktalande kvinna klädd i sin färgglada nationaldress. Dessa berättade idogt och stolt i detalj om alla monument och minnesplatser, hur livet är idag i Nordkorea, och Nordkoreas version av Korea-kriget och den nuvarande situationen i världen.

Filmad blev man ständigt, dels av den medföljande koreanske gruppresefotografen som sedan sålde CD-skivor med en 45 minuters-film för 60 euro, och dels av personal vid ett antal besöksmål. Allt förmodligen att också användas i eget propagandasyfte. Säkerligen ständig övervakning på hotellet, och hiss fick man inte åka själv.

Nord- och Sydkorea delar en gemensam 2000-årig historia som ett Korea, med buddhistisk och konfuciansk kultur och religion som grund. Man talar fortfarande i princip samma språk, varsin dialekt av koreanska, efter 70 års separation i två länder med helt olika politiska system.

Pyongyang har över tre miljoner invånare, är huvudstad i Nordkorea sedan landet bildades 1948, bombades som övriga delar av Nordkorea fullständigt sönder under Koreakriget 1950-53. Staden har därefter byggts upp med huvudsakligen internationellt stöd, Sovjetunionen fram till början av 1990-talet, därefter Kina, dessutom Sydkorea, Japan och andra grannländer.

Förutom bostadshus och diverse myndighetsbyggnader avsedda för den styrande eliten och militären finns det mängder med monument som byggts för att på olika sätt hedra sin gamle ledare, Kim Il Sung, landsfadern och Nordkoreas grundare med officiell titel Evig President, ”Den Store Ledaren”.

Sonen som efterträdde honom 1994, ”Den Käre Ledaren” Kim Jong Il, finns som staty och storbild på några ställen.

År 2011 tillträdde den nuvarande ledaren, sonsonen Kim Jong Un, som kallas ”Den store Efterträdaren”. Han finns dock inte avbildad någonstans, åtminstone inte där västerlänningar får vistas.

Tunnelbana finns i Pyongyang, med 17 stationer påstås det, som turist får man i grupp åka mellan tre av dem. Dessa stationer är utsmyckade med stora mosaiktavlor med diverse propaganda.

Nationalbiblioteket och Militärmuseet (där bröllopsfotografering är ”obligatoriskt”) med det intilliggande på 1960-talet tillfångatagna amerikanska spionskeppet USS Pueblo, samt Moran-parken med utomhusaktiviteter var platser där man på nära håll kunde möta ett urval av Pyongyangs invånare. Liksom besöket på en cirkus, där trapetsartister, gymnaster och jonglörer av hög klass samsades med dresserade björnar och hundar.

Liksom besök i ett av Barnpalatsen, där eleverna går i vanlig skola, studerar läran om Kim Il Sung och drillas i lämpligt specialämne t ex musik, idrott eller dans.

I en liten bokaffär nära det stora Kim Il Sung-torget kunde man bl a köpa senaste numret av den 8-sidiga engelskspråkiga veckotidningen Pyongyang Times, innehållande både politisk propaganda och artiklar om fotboll, sällsynta hägrar i en våtmark och stilfull koreansk konst med mångtusenårig lackteknik. Dessutom vykort och fina frimärken till barnbarnen, som man dock lämpligen själv lägger direkt i deras postlådor hemma i Sverige.

Ett viktigt sådant är monumentet på Mansu Dae-kullen. Här förväntas alla besökare, såväl inhemska som utländska turister buga och lämna blommor vid foten av de stora bronsstatyerna av Kim Il Sung och Kim Jong Il.

Andra monument är Återföreningsmonumentet, Nordkoreas symbol för ett enat Nord- och Syd-Korea. Monumentet visar två kvinnor som lutar sig mot varandra över vägen och tillsammans håller en karta över ett förenat Korea.

Och Triumfbågen, en kopia av den i Paris, men något större, och därmed störst i världen. I parken intill kunde man, med hjälp av guiden köpa en stor mjukglass eller burkar med kallt kaffe, tillverkade i Singapore för 5 kinesiska Yuan (6 kronor).

Den enorma byggnaden Ryuguong Hotel med 105 våningar och 3000 rum som efter 30 års byggtid fortfarande inte är färdigställt syns över hela staden.

Annons

Besöket en söndag på det väldiga mausoleet Kumsusan Sun Palace där Kim Il Sung och Kim Jong Il ligger begravda är obligatoriskt, och verkligen minnesvärt. Där är det viktigt att vara välklädd vid besöket. Långärmad skjorta eller kavaj, absolut inte shorts eller smutsiga skor. Fotoförbud inomhus som överallt annars. Fullt med inhemska besökare med männen i finaste kostymen och kvinnorna i den färgglada nationaldressen, alltid i grupp.

I en separat byggnad måste man lämna från sig mobiler och telefoner, därefter först passera en luftstråledusch för dammborttagning och sen bli placerade två och två på ett flera hundra meter långt rullband, varefter man under flera minuter åker stående till andäktig orgelmusik långsamt in i byggnaden.

Ett stort monument som ses över stora delar av Pyongyang är Juche-tornet, 150 meter högt. Juche är namnet på Kim Il Sungs egen världsåskådning som började införas i den nordkoreanska propagandan i mitten på 1960-talet. Det är en sorts blandning av marxistisk kommunism, koreansk traditionell filosofi och nationalism som innebär ”självtillit och självförsörjande”, dvs Nordkorea ska vara oberoende av omvärlden. Vid foten av tornet finns små minnesmärken av många internationella kontakter och samarbeten. Bland annat ett par svenska,”Studiecirkel i president Kim Il Sung’s Juche-idé, 1979”.

Vid Kim Il Sungs enkla barndomshem i Mangyong Dae, beläget i ett stort rogivande parkområde i utkanten av Pyongyang, så kunde man också notera att de nordkoreanska ekorrarna är svarta, och att skatorna såg ut som i Sverige.

Den ”Internationella Vänskapsutställningen” vid berget Myohyangsan där gåvor som erhållits från alla världens ledare (Stalin, Arafat, Castro, Mobuto, etc) och utrikesministrar (USA, Sverige, Finland, etc) under 50 år visas i en byggnad på över 100 rum, vilket anses vara världens största skattkammare.

Nordkorea har ca 25 miljoner invånare, på en fjärdedel av Sveriges yta. Ett antal flerfiliga motorvägar ut från Pyongyang med fler cyklister än motorfordon, söderut till gränsen mot Sydkorea, 10 mil västerut till Nampo vid Taedong-flodens mynning vid Gula Havet, och 20 mil mot nordost till berget Myohyangsan.

Ingen privatbilism är tillåten, en del personbilar såg man i städerna. Internationella tåg till Beijing en gång om dagen. Några bussar och lastbilar på landsbygden. Vägsystemet är säkerligen byggt med tanke på att kunna transportera militär materiel snabbt till olika delar av landet. För att resa från sin hemort behöver invånarna tillstånd som kontrolleras av polis. Båttrafik på Taedong-floden genom de stora slussarna vid Nampo vid Gula Havet, och vidare 5 mil upp till Pyongyang.

”Egen-tiden” på kvällarna kunde man tillbringa på hotellet i den roterande restaurangen på 47:e våningen. Till en grandios utsikt så var en stor 50 cl inhemsk lageröl, Taedonggang, för 25 yuan eller 2.50 Euro ett fynd, både pris- och kvalitetsmässigt.

Maten var ofta samma som i Sydkorea, exempelvis kimchi (de kryddstarka inlagda grönsakerna), bulgogi (nötkött man grillar själv vid bordet) och bibimbap (koreansk version av pyttipanna med stark chilisås som blandas med olika sorters grönsaker, stekt ägg och kimchi).

Soju, inhemskt risbrännvin med 28 procent alkoholhalt, kunde ibland vara ett lämpligt komplement till middagen. Kaffet var dock ingen höjdare, ”pulverkaffe” (om det nu var kaffe….)

Det man kunde se från buss- och tåg-fönster var ett folktomt landskap med stora magra fält av majs och ris, ängar och skog, med små byar och städer på långt håll. Förmodligen ligger längs motorvägarna de mest välskötta kollektivjordbruken, och man håller befolkningen på behörigt avstånd. Fotoförbud från tåget, med ett synbarligen fattigare och vanvårdat landskap närmare gränsen mot Kina.

20 mil med buss på en ödslig motorväg till Kaesong, som var hela Koreas huvudstad för Koryo-dynastin för 1000 år sedan. Koryo, som senare blev Korea, är namnet på den ginseng som exporterades. Övernattning i enkla traditionella värdshus med hårda halmmadrasser, men mysigt med innergårdar längs en kanal.

Vidare till gränsen mot Sydkorea, som består av ett 4 km brett välbevakat och minerat ”Ingenmansland” som delar Nord- och Sydkorea längs 38:e breddgraden. Då och då försöker någon nordkorean ta sig över gränsen till Sydkorea. Åt andra hållet har de senaste 30 åren dock aldrig några försök gjorts……

I byn Panmunjom står två stora byggnader på varsin sida gränsen, samt några låga blå hus där gränsen går mitt i byggnaden och där möten och förhandlingar mellan länderna äger rum. Här kan turister i Nordkorea titta på turisterna i Sydkorea, och tvärtom.

I en annan byggnad där de oavslutade fredsförhandlingarna i Koreakriget pågick i ett halvår 1953 berättade den lokala guiden att ”förhandlingarna var klara, men USA’s representanter har inte vågat komma hit och skriva under det överenskomna avtalet”……

Söker man udda upplevelser är Nordkorea garanterat ett bra resmål. ”Monumentalt”, lite surrealistiskt. Några bestående oförglömliga minnen av hur invånarna i ett land kan hylla sina ledare. Inget Internet eller mobiltelefonnät, hela tiden en känsla av att man är övervakad och aldrig ensam utanför hotellet. Men prisvärt med bra kvalitet i de sammanhang västerlänningar får röra sig.

Propaganda i mer eller mindre sofistikerad form, och en historiebeskrivning man som västerlänning inte känner igen. Sammantaget får man se och uppleva de kanske fem procent av Nordkorea som regimen vill visa upp. Någon information om hur livet är för den stora majoriteten av befolkningen kan man inte skaffa sig.

Man bör komma ihåg att Koreakriget bara slutade i ett överenskommet vapenstillestånd mellan de stridande parterna Nordkorea och FN med USA i spetsen. Fortfarande efter 65 år finns det alltså inget formellt fredsavtal.

En generell regel när man reser är ju att man måste följa samma lagar och beteenden som den inhemska befolkningen avkrävs. Tycker man annorlunda ska man hålla det för sig själv. Annars kan det gå illa, inte minst i Nordkorea.

Det bör påpekas att sedan september i år genomförs inga turistresor till Nordkorea, eftersom svenska UD mot bakgrund av höstens ökade konfliktrisk mellan Nordkorea och dess grannar (inkl. USA) numera avråder från icke nödvändiga resor dit. Avrådan innebär att inga reseförsäkringar gäller, och därmed kan ingen researrangör erbjuda resmålet. Tidigare har bl a ett par svenska resebyråer arrangerat årliga gruppresor med allt inkluderat inklusive den komplicerade visumhanteringen. Förhoppningsvis kommer resandet att återupptas då en återgång till mer normala relationer sker.