Kultur

Ensemblen består av nitton skådespelare och det är genomgående fina rolltolkningar, inte minst av Shanti Roney som John Proctor, Karin Franz Körlof som den listiga pigan Abigail, Isabelle Kyed som tjänsteflickan Mary och Niklas Falks intensiva utspel som Corey.

Jag såg den på Dramatens Elverket-scen i en naken scenografi där hundratals spotlights riktas som en anklagelse ut mot publiken för att sedan vridas horisontellt. Hela scenen rymmer köksbord och domarskrank men också en säng som förvandlas till hyvelbänk.

Arthur Miller skrev den här pjäsen i början av 1950-talet när en intensiv jakt på kommunister pågick i USA, ledd av den ökände Joseph McCarthy. Den hemska processen ägde rum i avdelningen för antiamerikansk verksamhet. Miller skrev själv i en essä om pjäsen: ”På den tiden höll våra tankemönster på att bli så förtrollade, så paranoida, att själva idén att skriva en pjäs om de stämningarna vore som att peta tänderna med en bomullstuss, jag hade inte redskap för att belysa stanken. Ändå drogs jag tillbaka dit.”

Obevisade sanningar

Han kände till 1600-talets häxprocess i den amerikanska småstaden Salem och gick igenom domstolsprotokollen från 1692. Det gav honom underlag för pjäsen och gav honom ett historiskt perspektiv på hur vidskepelser och ogrundade rykten upphöjs till obevisade sanningar, ända in i vår egen tid.

I den 660-sidiga självbiografin ”Tidskurvor” (Norstedts) skriver han vilka livslånga djupa sår han fick när hans nära vän Elia Kazan, den legendariske filmregissören som också satte upp Millers klassiska pjäs ”En handelsresandes död” vid urpremiären i New York, valde att samarbeta med McCarthy och hans hantlangare Roy Cohn.

Annons

Kazan namngav ett dussin skådespelare som varit med i kommunistpartiet för att rädda sin egen karriär. När han långt senare tilldelades en Oscarstatyett för sin livsinsats inom filmen protesterade många skådespelare i en helsidesannons i en av de största tidningarna med Sean Penn i spetsen. Han och många andra satt kvar i stolarna när Elia Kazan mottog hedersbetygelsen på galan.

Våld i människan

Arthur Miller var solidarisk och modig. Han betraktade kommittén som ”ett koppel av politiska fifflare” och tog enorma risker med sin pjäs ”Häxjakten”. Den var så brännande att han befarade att den kunde ha förpassat honom ut i ödemarken. FBI infiltrerade kommunistorganisationerna. Det fanns gott om tjallare och många intellektuella levde i riskzonen, på samma sätt som i Stasi-tidens Östtyskland.

Pjäsen börjar med att några flickor, bland dem prästens dotter, dansat i skogen en natt. Det antyds att de kan ha varit nakna och kanske förhäxade. Prästdottern ligger livlös i sängen, omgiven av sin familj i inledningsscenen. Hon är ett oskyldigt offer och någon måste ställas till svars.

John Proctor är otrogen med sin tonåriga tjänsteflicka. Det utlöser en massiv hämnd från kvinnorna i byn. Pjäsen handlar om masshysteri och maktberusning. Den listiga pigan Abigail anklagar flera bybor för häxeri. Både folkdomstol och mäktiga jurister tror henne. Det leder till att oskyldiga avrättas.

Jag kan inte förstå att Arthur Miller aldrig fick nobelpriset i litteratur. Hans pjäser är tidlösa hur mycket de än speglar tiden de skrevs i. Många menar att hans pjäs ”Efter syndafallet” handlar om hans äktenskap med Marilyn Monroe. Men själv slog han fast: ”Detta stycke handlar inte o m något – jag hoppas att det ä r något.”

Han anser att orsaken till våld inte ska sökas i sociala och politiska idéer utan i den mänskliga naturen, ”den gemensamma nämnaren i alla våldshandlingar är människan.” Det präglar i hög grad också den pjäs som ni nu har chansen att se i Stockholm.

Jan Mårtenson

Författare och Journalist, Malmö