Peter Bryngelsson inleder sin bok ”Musik på blodigt allvar” med en vacker betraktelse över musikens roll i hans eget liv. Det är en beskrivning jag känner igen mig i, fast jag i motsats till musikern Bryngelsson bara är lyssnare. Musik har en märklig förmåga att gripa tag i och fylla en människa, att bli på blodigt allvar.

Nu är det inte denna ädla betydelse av begreppet som författaren i första hand tar sikte på. Han skriver, som framgår av undertiteln, om riktigt blod i riktiga krig och hur musik kan underlätta sådan blodsutgjutelse. Det är inget vackert ämne och tesen att musik spelar en viktig roll i krigföring är obekväm, i första hand för fredliga musikälskare men också för historiker och författare. Bryngelsson hänvisar till samtal med Peter Englund om den svenska stormaktstidens krig och med Göran Rosenberg om de israeliska krigen.

Ingen av de två visar, enligt boken, någon större förståelse för Bryngelssons tanke, men han utvecklar den och ger otaliga exempel, med början i romartiden, över Karl XII och de båda världskrigen, fram till kriget i Syrien.

Musikens roll förändras över tid. Från början är den ”fältmusik”, det vill säga levande musik på slagfältet som ger signaler, anger marschtempo, dränker andra ljud som kan skapa panik, eggar soldaterna och driver dem framåt. Den rollen upphör efter första världskriget.

Annons

Radion och annan ny teknik tar över och musiken används ideologiskt, indoktrinerande, med uppgift att stödja de egna krigsinsatserna. Politiker och underrättelsetjänster håller i taktpinnen, musikskaparna och artisterna blir medaktörer, mer eller mindre medvetna om sin propagandistiska roll.

Även om musikskaparen sen länge är död, som Wagner på 1930- och 40-talen, kan han vara krigisk medaktör, om den ideologi som förknippas med hans musik överensstämmer med maktens.

Samtidigt som Peter Bryngelsson visar hur musiken har varit central i krig och konflikter, menar han att den i sig är ideologiskt neutral och kan användas för vilket syfte som helst. Det påståendet är lätt att förstå om det handlar om musik i allmänhet. Svårare är det att acceptera att en och samma genre kan användas för helt olika syften.

Men Bryngelsson exemplifierar med den amerikanska sextiotalsrocken, som till stora delar var kopplad till drogkultur och motstånd mot Vietnamkriget. Det officiella USA tog avstånd från den musiken. De amerikanska soldaterna däremot, alltmer desillusionerade och drogberoende, började gilla den. Och Radio Hanoi, ett nordvietnamesiskt radioprogram riktat till amerikanska soldater, spelade den flitigt, varvat med uppmaningar till soldaterna att ge upp. På så sätt blev amerikansk populärmusik ett vapen för vietnameserna i kriget

Tre årtionden senare hade rockmusiken inkorporerats i den officiella kulturen och sågs som en symbol för västerlandet. Därför användes Bruce Springsteens ”Born in the USA” och Neil Youngs ”Rockin´in the Free World” som propagandavapen av den amerikanska sidan i krigen mot Irak och Afghanistan – på ett sätt som motståndarna uppfattade som kulturimperialism och som upphovsmännen bör ha blivit ordentligt störda av.

”Musik på blodigt allvar” innehåller etthundrafemtio sidor. På dessa ryms, förutom regelrätta krig och musik därtill, också terrorism, religiös fanatism, fotbollshuliganism och insprängda skönlitterära avsnitt där författaren placerar sig själv och oss i olika krigsmiljöer. Det blir en kompott som är lite väl blandad.

Men huvudbudskapet, att njutbar musik kan användas för våldsamma ändamål, går fram.