Det var tidigt på morgonen. Ann hade precis gett sin snart ettårige pojke en flaska välling. Då knackade det på dörren. Utanför stod två poliser. De sa att de hade något tråkigt att berätta.

Profilen: Ann Claesson

Ålder: 34 år.

Bor: Villa i Mullsjö.

Familj: Treårig son.

Sysselsättning: Arbetstränar.

L..

Profilen: Ann Claesson

Ålder: 34 år.

Bor: Villa i Mullsjö.

Familj: Treårig son.

Sysselsättning: Arbetstränar.

Läser: Nej, inte mycket.

Lyssnar på: Radio eller spotify.

Ser på tv: Barnprogram, någon serie ibland.

Intressen: Musik.

– Din sambo har omkommit i en bilolycka, meddelade de, när de kommit in och satt sig.

Där och då förvandlades hela Anns liv till ett enda stort kaos. Under någon vecka efter dödsbudet skakade hon i hela kroppen och frös, trots att det var varm. Ryggen värkte, hon kräktes, rasade i vikt och vägde till slut bara 43 kilo. Allt var som en dimma. Hon blev mörkrädd och klarade inte av att vara själv hemma. Allt låste sig totalt. Plötsligt visste hon inte hur hon skulle mata sin son, utan behövde någon som hjälpte henne. En väninna bodde hos henne hela första månaden efter olyckan.

– Jag trodde inte psyket kunde påverka kroppen så starkt som det faktiskt kan, säger hon.

 

Ann hade oerhört svårt att ta in att hennes älskade Joel verkligen var borta. De hade känt varandra sedan hon var 16 och varit sambo i tre år. Han var hennes stora kärlek. Pappa till hennes barn.

– Det är så overkligt att Joel aldrig kommer hem igen. Han har varit en så stor och självklar del av mitt liv. Men jag är glad att vi hann få vår son.

När det blev dags för begravningen ville Ann först inte gå in i kyrkan överhuvudtaget. Från själva begravningsakten minns hon bara hur hon satt i bänken och vickade på fötterna. Andra grät, men hon bara satt där.

– Alla som är i sorg gråter inte. När jag blir väldigt ledsen blir jag irriterad och ilsken. Man måste få vara som man är, säger hon.

Hela tiden snurrade tankarna runt i skallen. Hur ska vi bo? Var ska jag jobba? Hur ska vi ha råd med allt?

– Jag bara kände att det här kommer aldrig att gå.

 

I slutet av begravningen hämtade en väninna in Anns lille son. Tillsammans gick mor och son fram till kistan för att ta farväl, de la en mjukiskanin på den som en avskedsgåva.

Det har snart gått två år sedan detta hände. Nu smattrar regnet mot fönsterrutorna när Ann tar emot hemma i Mullsjö. Inne i köket finns nybryggt kaffe och levande ljus är tända på köksbordet. På väggen hänger ett fotocollage av familjen; bilder av Ann, Joel och deras lille kille.

Efter Joels död hade Ann inte råd att ha kvar villan de nyligen flyttat till. Joel ägde även en mindre villa som han hyrde ut. Det är där de bor nu. Det här huset hyr Ann av sin son. Han är ensam arvtagare efter sin pappa. Som sambo ärvde hon ingenting.

– Vi hade pratat om att skriva samboavtal bara ett par veckor före olyckan, men det blev aldrig av, berättar Ann och suckar.

 

Annons

Hennes råd till andra sambos med barn är att gifta sig. Det innebär en mycket större trygghet, både för respektive och för barnet. Om det värsta skulle hända.

– Har man barn och har tänkt leva tillsammans så borde man verkligen gifta sig. Annars ska man skriva ett tydligt samboavtal och se över alla sina försäkringar noga, säger hon.

Nu har Ann själv skrivit ett testamente med önskemål om hur det ska bli för sonen om det skulle hända henne något.

Pojken fyller snart tre år och pratar om sin pappa varje dag. Eftersom han var så liten när hans pappa omkom har han inga egna tydliga minnesbilder. Ann försöker därför ofta minnas tillsammans med honom genom att berätta och visa bilder.

– När jag kommer till himlen ska jag äta godis med pappa. För där är det lördag jämt, brukar han säga, berättar hon.

 

Ett leende går att ana, mitt i den mörka berättelsen.

Mitt i allt det svåra har alla praktiska bestyr upptagit en stor del av Anna tid och engagemang. Inte för att hon har velat ha det så, utan för att hon varit tvungen. Som om det inte räckte med sorgen, tomheten och saknaden.

Sambon var egenföretagare. Han var delägare i ett aktiebolag, men hade också en enskild firma med en industrifastighet med hyresgäster. Plötsligt började det dimpa ner fakturor från alla håll. Ann fattade ingenting. Hennes son var ju ensam arvtagare till allt, men som hans förmyndare fick hon plötsligt ett stort ansvar. Överförmyndarnämnden utsåg en god man åt sonen, som skulle hjälpa till med allt. Men det fungerade inte alls. En härva utan dess like följde, med goda män som hoppade av sina uppdrag och löften som inte infriades.

– Jag känner mig helt överkörd av Överförmynderiet, säger Ann.

Men det är en helt egen historia.

 

Allt detta tog ännu mer på Anns krafter och när hon mådde som sämst funderade hon på om döden skulle vara bättre. Hon var inte sig själv.

Till saken hör att Ann har ett ganska litet socialt skyddsnät. Båda hennes föräldrar är döda, men hon har några nära vänner. Utan sina bästa vänner och deras män vet Ann inte hur hon skulle ha klarat sig. De har ställt upp på alla tänkbara sätt.

– Sen är jag väldigt tacksam för allt stöd jag fått från personalen på Barnavårdscentralen i Mullsjö De har var fantastiska, säger hon.

Via Facebook och sidan Ensamföräldrar Sverige har hon också fått kontakt med andra som har förlorat någon. De förstår varandra och det betyder mycket.

 

Allra störst stöd har Ann nog fått av den stödfamilj hennes son har fått via socialförvaltningen.

– De är det bästa som har hänt oss. De har blivit som en naturlig del av vårt liv nu. Det är nästan som om det skulle vara mina egna föräldrar. Jag fattar knappt att det finns så underbara människor som engagerar sig så helhjärtat som de gör, säger Ann.

Den energi hon har försöker hon lägga på sin son, att han ska må bra och känna sig älskad.

– Men detta kommer följa oss resten av livet. En form av sorg har vi alltid med oss i bagaget.