Juliette – kvinnan som läste på metron

av Christine Féret-Fleury i översättning av Lisa Marques Jagemark. Sekwa


På besök i stora städer blir jag avundsjuk på alla som åker t-bana till jobbet. Så fint att börja och avsluta dagen med bokläsning likt en meditation – med pappersbok eller kanske ljudbok eller e-bok. Vi som knappt pendlar alls eller måste sitta vid ratten blir inte del av denna synliga kollektiva läsrörelse.

Bokläsning på metron i Paris är utgångsläge för Christine Féret-Fleurys ”Juliette – kvinnan som läste på metron”. Huvudpersonen Juliette är fastighetsmäklare och pendlar varje dag. Hon har en ständigt pågående bok i sin väska. Alla lästa böcker hamnar i en hurts på kontoret. Med tiden börjar hon lägga märke till andra resenärer och drömmer om vilka de är via deras böcker. Någon läser alltid samma bok, någon gråter alltid på samma sida … Av en tillfällighet hamnar hon sedan på en böckernas elefantkyrkogård där boksmugglarna i ett läsnätverk hämtar gods.

Det är puttrigt, mysigt och lite sorgligt. Juliette hamnar i en undre värld, en bokvärld. Hon får annat att tänka på än att sälja lägenheter. Men frågan kvarstår – vad gör vi av de gamla böckerna? Och om vi ska smuggla böcker – hur ska de hitta fram till ”rätt” läsare? I boken kallas denna rörelse för book-crossing, i Sverige har det blivit read-cycling, bokholkar och låna-och-byt-hyllor på hotell och caféer. Samtidigt som bibliotekens resurser skärs ned pågår en tyst protest – böcker har betydelse. De står för något annat och större och vi vill ha dem kvar. Dystopin i Fahrenheit 451 vill vi inte ha.

Annons

Du blir vuxen den dag du förlåter dina föräldrar

av Gérard Salem i översättning av Fredrika Spindler. Harper Collins


Gérard Salems ”Du blir vuxen den dag du förlåter dina föräldrar” är något så ovanligt som en brevroman. 1700-talets brevromaner utgjorde en egen form; likt dagboksromanen byggde de på en privat form som gör att läsaren blir adressat eller kikar in i någons innersta. Den enda brevroman jag har stött på under senare år är den sorglustiga ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap” (2008). Den utspelar sig strax efter andra världskrigets slut på kanalön Guernsey där bristande postgång och kontakt med omvärlden berättigar formen.

Så hur skapar man en trovärdig brevväxling i en tid då kommunikationen är snabbare än en tangenttryckning? Premissen skapas av Boris, en medelålders man som bröt kontakten med sin familj för flera år sedan. Eller snarare är det hans psykiater. Boris är sjuk, nyskild och ligger i vårdnadstvist. Som ett led i behandlingen vill psykiatern att han återknyter till sin ursprungsfamilj via brevskrivande. Men breven måste skrivas för hand med penna på riktigt papper och postas. Processen behöver bromsas från reaktioner, tankar och känslor via handens rörelse över papperet, doften av bläck, pennspetsen på papprets gräng, den omständliga hanteringen av kuvert och frimärke. Och väntan på svar.

Hur ska Boris första brevet tas emot, blir det en väg mot tillfrisknande för honom, för familjen som lämnades mitt i en kris? Kanske är det mindre farligt att ha kontakt än inte?

Om författarna

Marie-Hélène Lafon, född 1962 i landskapet Cantal men bosatt i Paris sedan 1980, där hon u..

Om författarna

Marie-Hélène Lafon, född 1962 i landskapet Cantal men bosatt i Paris sedan 1980, där hon undervisar i klassiska språk. Tilldelades Prix Goncourt 2016.

Gérard Salem, 1946-2018, var bosatt i Schweiz. Författaren var verksam som psykiater, specialiserad på familjeterapi och har skrivit flera verk inom psykiatri och familjerelationer. Denna bok har blivit en internationell succé.

Christine Féret-Fleury, tidigare bokförläggare, sadlade om till författare på 90-talet och har sedan dess skrivit böcker för både barn och vuxna.

Brevväxlingen sprider sig mellan familjemedlemmarna i tre generationer, inte bara med Boris, utan också mellan varandra. En uppgörelse kan vara både tydlig och odramatisk i ett brev där jaget och duet blir så väldefinierade för varandra. Förväntningar, sorg, tillkortakommanden och kärlek är starka band – och ingen är perfekt. Det kända Beckett-citatet blir familjens nyckel och löfte.

“Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”

Det blir en berörande brevväxling med humor och nerv. Familjemedlemmarnas språkstilar och röster skapar fina gestaltningar av åldrar och personligheter. Kanske kommer romanen att hitta in från privata läslistor till psykologutbildningar? Ljudboksversionen är inläst av eminenta Katarina Ewerlöf.

Våra liv

av Marie-Hélène Lafon i översättning av Jan Stolpe. Elisabeth Grate Bokförlag


Marie-Hélène Lafons ”Våra liv” är okonstlad och rättfram. Berättaren Jeanne Santoire är pensionerad revisor, ett granskande yrke, vilket är intressant för berättelsen. Hon reflekterar över sin nya livsfas:

”Pensionering är en fråga om disciplin. Man måste vara uppmärksam, stiga upp på regelbundna tider, inte gå i pyjamas hela förmiddan, gå ut och handla med lista och shoppingvagn, för nu har man tid, men inte låta hushållsarbetet bre ut sig och uppsluka livet.”

Shoppingen blir förutsättningen för Jeannes liv. Varje fredag går hon till matbutiken där hon betraktar okända människor. I kassan längst bort sitter Gordana som kommer från ett land öster om öst, med grov accent och klumpfot. I kön står, liksom Jeanne, varje fredag Horatius, som har portugisiskt ursprung. Och det är nu det händer, den disciplinerade Jeanne släpper kontrollen och återtar en roll som fått stå tillbaka ett helt vuxenliv:

”Jag har ögonen med mig, jag glömmer nästan ingenting, det jag har glömt hittar jag på. Så har jag alltid gjort, det var min roll i familjen …”

Så där står hon i kön, den tidigare revisorn, och hittar på. Gordana och Horatius – och så Jeanne som fyller i deras konturer och bakgrund. Man kan kalla det intuition, fantasi eller verklighet – var går gränsen? Vad sysslar författare med, annat än iakttagelser, minnesbilder och påhitt? De skapade karaktärerna får liv. ”Våra liv” blir en metaroman, en gestaltning av vad som pågår i en författares huvud. Ett litet sandkorn och runt det en skavande fantasi eller verklighet som skapar lager på lager till en skimrande pärla. Jeannes egen historia lindas in nästan osynligt. Språket är tätt och rikt, ett njutningsfullt flöde tack vare Lafons användning av skiljetecken. Bildspråket rinner likt vatten; i alla fall den här läsaren ville inte att det ska upphöra.

Elisabet Norin

Klicka på bildspelet för fler nyöversättningar

Relaterat: Översättaren får ordet: Lisa M Jagemark