Givetvis går det inte att fastställa om någon person från det antika Rom har varit här. De flesta betraktare skulle kanske uppfatta svaret som omöjligt att ge. Men det finns tillräckligt för att det ändå skulle bli intressant. Det blir då mest en fråga om hur det romerska riket kan ha påverkat oss under och efter den tid det existerade. En annan titel till denna korta text skulle då bli ”Rom i Västergötland?”

De samtida historiska källorna ger liten ledning. Vi har bara ett fall där Västergötland tycks nämnas. Ett folk som kallas heruler skildras av den grekiske historieskrivaren Prokopios omkring 550 e.Kr. som en för honom och därmed för oss obehaglig folkvandringstida stam.

Den praktiserar bland annat allehanda hedniska ceremonier med människooffer till sina många gudar. Även krigsfångar offras på grymmaste sätt. Prokopios anstränger sig verkligen för att måla upp deras mörkaste sidor. Möjligen hade han någon speciell avsikt med detta. Det fanns ju flera germanska stammar än heruler att välja på i så fall.

Herulerna som länge hade dominerat flera andra stammar led ett grundligt nederlag mot langobarderna under sin kung Rodulfus som också stupade. Troligen skedde detta mellan åren 505 och 510 e.Kr. En del av dem stannade dock i Illyrien (ungefär det gamla Jugoslavien) som var en del av romarriket och en större del fick nu utvandra genom slavernas land till varnernas. Gissningsvis låg det vid Östersjön, möjligen med restnamnet Warnemünde vid Rostock i Nordtyskland.

Annons


Denna grupp nådde därefter danerna som inte heller försökte hindra dem att dra vidare. Till slut nådde de ön Thule, med säkerhet Skandinavien, där de stannade. Härpå följer Prokopios berömda skildring av midnattssolen och av de tretton folkrika stammarna på Thule, däribland skridfinnarna (samerna). En av dessa stammar var gauterna, bredvid vilka de utvandrade herulerna fann sin hemvist. Hos hans samtida författare Jordanes som skriver om Thule, Skandza, kallas gauterna gautigoth, kanske”de mest gautiska goterna?” Han betecknar dem som krigiska. Fanns någon särskild anledning till detta?

De som stannat på kontinenten på romerskt område hade enligt Prokopios tagit livet av sin egen kung Ochus. De sände därför en delegation till Thule efter en ny kandidat av den rätta kungliga ätten. Tyvärr dog denne på vägen och de fick sända efter ytterligare en vid namn Datius som följdes av sin bror Aordus och tvåhundra man.

Under tiden blev de bofasta oroliga för att de handlat fel i förhållande till sin överherre kejsaren och bad honom utse en kung för dem. Kejsaren utsåg en herul som hette Suartuas som tågade mot nykomlingen. Men han övergavs av sin trupp till förmån för kandidaten från norr och måste fly tillbaka till kejsaren. Räddhågsna slöt sig då herulerna till en annan större stam, gepiderna, utanför det romerska området. Prokopios berättar också att de senare straffades av kejsar Justinianus men ändå att ett fåtal blev kristna och t.o.m. tilläts bli romerska medborgare. Året nämns som 528 e.Kr. Troligen fanns det både ett kristet och ett hedniskt parti redan från början bland herulerna, som fallet misstänks ha varit även hos många andra stammar på romerskt område.

Den herulska trafiken på Thule måste alltså på något sätt ha berört gauterna. Dessutom är det intressant att herulerna kanske uppfattade detta område som sitt ursprungliga hemland. Då berör man den besvärliga frågan om de berömda goternas ursprungliga hemvist: götar, gutar, jutar? Jordanes ansåg ju att de också kommit från sitt Skandza. Men den frågan lämnar vi nu.

Ett antal äldre runstenar på de skandinaviska fastlandet, kanske redan under 600-talet, nämner titeln e rilar som språkligt är identisk med stamnamnet herul. Det är faktiskt också det senare begreppet jarl, alltså härföraren närmast kungen. Den erilar-sten som finns närmast det nutida landskapet Västergötland står i Järsberg nära Kristinehamn i sydvästra Värmland. De flesta är i Norge. Om man skall räkna herulerna som en slags romare får de väl anses ha hamnat, som Prokopios skriver, nära västgötarna, om det är de som avses med gautar. Men hur nära?

Det är allmänt känt att germaner rekryterades till den romerska armén. Oftast skedde detta genom att en ledande hövding med sitt följe på kanske hundra till tusen man upptogs som auxilia, hjälptrupper. Bland dessa kunde handplockas särskilt framstående krigare. Med andra ord ungefär som en svensk adelsman kunde samla ett regemente för att strida under t.ex. franska fanor på 1700-talet. Man har antagit att deras lön för sin tjänst i den romerska krigsmakten avspeglas av den nya guldrikedomen i Norden i romersk järnålder. Man ser att de små tunna guldblecken, som kallas brakteater, från början har både romerska mynt och medaljer som förebild. En del av de mest dugliga kan ha blivit officerare i den reguljära romerska armén och t.o.m. romerska medborgare. Inte minst har man talat om Danmark, Sydnorge, Öland och Gotland i detta sammanhang. Den romerska lönen i guldsolidi (mynt) har i bästa fall omvandlats i framträdande roller för dem på hemmaplan. Av Konstantins solidi från 300-talets början fick vi termer som soldat och sold. Men ibland kunde de gå illa vid hemkomsten. Man har tolkat bakgrunden till dem som massakrerades i Sandbyborg på Öland på 400-talet som återvändande legosoldater med sina familjer. Observera just att det här nog är fråga om både män, kvinnor och barn.

Kvinnorna bör kunna ha medförts från romarriket. Det är inte alls omöjligt att flera av dem var kristna. De som först fångades av den kristna tron var kvinnor och slavar. Redan 320 e.Kr. var kristendomen en erkänd statsreligion i det romerska riket. När brakteater påträffas utanför Norden på kontinenten eller i England är det i kvinnogravar. Det är mindre klart hur de brukats i Norden där de hittats som lösfynd. Vad betyder det? Det finns motiv från det som vi senare känner från hednisk mytologi, som på brakteaten frånTrollhättan med guden Tyr som får handen avklippt av Fenrisulven. Men i en tid av tänkbar synkretism, där motiv blandades med varandra kunde guden som offrar sig för mänskligheten lätt bli universell. Det gäller möjligen även Odin, som offrade sig själv för att få visdom. De korsformiga spännen under folkvandringstid hamnar mest i kvinnogravar. Finns någon koppling till Rom och rentav till kristendomen? Båda är nordiska företeelser med liksom brakteaterna en viss anknytning till germaner på kontinenten eller i England. Både spännena i fråga och brakteaterna är kända från Västergötland. De korsformiga spännena är särskilt rikligt företrädda i Norge. I vårt landskap finns två särskilda typer, uppkallade efter Götene och Brunnhem. En brakteat från Vättlösa uppvisar stämpelidentitet med en annan från en kvinnograv i Västnorge, från Rivaland i Årdal, Rogaland.

De nordbor som gjorde krigstjänst vid romarrikets gränser eller t.o.m. i garden i själva Rom lärde en hel del. Den romerska armén stod för vägbyggen, konstruktion av fort och befästningar egen sjukvård. Bland kamraterna i centurian spelades brädspel. Några lärde sig läsa och skriva. I någon mån fann detta tillämpning vid återkomsten till Norden. Uppkomsten av runalfabetet, troligen i Danmark, kom tidigt. En stensatt väg vid Broskov på Själland i Danmark är det tydligaste exemplet men det finns också en del andra stensatta vad i samma område. Kirurgiska instrument, som nog har tillverkats här, har hittats även i svenska aristokratboningar. Ursprungligen romerska brädspel, tärningar och pjäser liksom förmodligen jaktfalkar får så småningom stor betydelse i samma kontexter och i gravar. I krigarnas gravar finns romerska svärd, praktbälten, ringbrynjor, gåvor som fingerringar och amulettpärlor som erkänsla för tapperhet i fält. Inte minst finns dessa kategorier och flera andra direktimporterade från den romerska armén i de jättelika danska offren av krigsbyte. De flesta svärden är från 200-talet. De offrade föremålen måste av andra former att döma ha tillhört mindre arméer som attackerat Danmark från olika håll, först från söder, sedan från väster –vilket betyder Norge och kanske delar av Västsverige, och mot den romerska järnålderns slut (efter 300 e.Kr.)från öster –d.v.s. Östsverige och Gotland. Så småningom tillverkas t.ex. ringbrynjorna i Norden, en verklig prestation, och romerska gardeshjälmar efterliknas senare som prototyper i en egen produktion i Uppland.

Vidare verkar det som under romersk järnålder katten och hönan permanent inkorporerades i den nordiska vardagen. Den rika kvinnograven från Överbo i Varnhem med guldberlockerna innehöll benen av en vuxen katt och en kattunge plus åtminstone en vinthund, som nog också var importerad. Kanske man får se dessa exklusiva djur som gåvor till en hövding, kanske vid besök inom det romerska imperiet? Hönan kommer tidigare bevisligen från tiden strax före Kr.f. Löken är en annan import, varav det första belägget kom just vid de nyligen företagna utgrävningarna just på Sandbyborg.

Eva Bergström Hyenstrand påtalade för Västergötlands del i sin bok Romartida rikedom i Skaraborg den arkeologiska bakgrunden, i synnerhet kring Billingen i den centrala delen av Skaraborgs gamla län. En rad typer av föremål, som kan ha passerat många ägare kom att hamna i gravarna i detta område. Men de kan också ha varit direktimporterade som gåvor, souvenirer eller krigsbyten. De allra flesta har anknytning till vindrickning, situlor, vinskopor, vinsilar, kittlar, glaskärl. Förmodligen var romerskt glas det mest attraktiva och dyrbara man kunde tänka sig. Däremot finns sällan något som kan vara transportkärl, i varje fall inga amforor. Kom vinet i skinnläglar eller tunnor? Eller var föremålen bara för syns skull, ett sätt att markera status inför grannarna? Sammantaget är Västergötland ett av huvudområdena för denna import (se kartan), men dessa omfattar faktiskt alla mera tätt uppodlade och rika slätter i Skandinavien. Men Gotland är som vanligt det rikaste på fynd också från denna tid. Man har spårat romerska viktenheter i en del av guldföremålen, inte minst den största bevarade guldskatten om 7 kg från Timboholm vid Skövde. Möjligt är att även längdmåtten i byggnader följde den romerska pes, foten. Det fanns flera varianter av denna fot. Veckodagarnas namn i Norden följde de romerska på så sätt att de romerska gudarnas namn översattes till deras nordiska motsvarigheter. Mercurii dies, Merkurius´dag, blev Odens dag, onsdag, o.s.v.

Det finns redan bland de ovan nämnda många exempel på tekniker som borde ha överförts från Rom till Norden. Uppenbarligen har man känt till och även importerat romerska statyetter samt försökt gjuta egna varianter som bevarats. Det är tydligt av de få avbildningar vi har som kan komma ifråga att även klädedräkten och inte minst frisyren påverkades efter romersk förebild. Men idémässigt förblev Norden i skuggan av Rom ända fram till kristendomens införande under vikingatid.

Det finns även mycket sådant som inte överfördes, som drejskivan. Här knådades fortfarande ända in i medeltid keramikkärl för hand. I en sådan vardaglig verksamhet ratades tekniken, kanske därför att det mesta som adopterades hade manlig och statusmarkerande betydelse. Och man har antagit att det var kvinnorna som gjorde keramikkärlen.

Ett annat område där man möjligen kan ana ett romerskt inflytande är skeppsbyggnad. Det första stora järnklinkade fartyget som vi känner till hittades i Nydam mosse i Sønderjylland på 1800-talets mitt. Mycket följer säkert nordisk tradition men järnnaglarnas dominans kan göra det troligt med viss påverkan. Det betydde också att man fick behov av båthus för att skydda de oerhört dyrbara skroven. Vid samma tid som man möjligen kan finna båthus på romerskt område på den norra delen av kontinenten nära gränsen byggs de första i Norge. Omsider finns där hundratals. Från dessa löpte de fartyg sedan som roddes på plundringsräder till Danmark. Där blev många besegrade och krigsbytet offrades av försvararna. Det är bakgrunden till de berömda danska krigsbyteoffren i våtmarker som i avseende på omfattningen saknar egentliga motsvarigheter på andra håll. Nyligen har man även funnit massgravar för de hundratals stupade (och möjligen också offrade?) krigarna från norr, i viss närhet till mossen i Illerup Ådal på norra Jylland. Visserligen finns det två liknande offerplatser i Västergötland, Finnestorp och Roasjö, men skalan är en annan. Intressanta är just de romerska svärd, hedersmärken och annat som också offrats i Danmark. De som berövades sin utrustning här hade säkerligen tjänstgjort i romerska arméer innan de återvände till hemlandet. De kan ha kommit från de nuvarande Norge och Sverige.

Om däremot egentliga romare (i så fall med familjer med lång existens som sådana) besökt vårt område verkar mycket osäkert. Men en romersk riddare besökte hamnar runt hela Östersjön under första århundradet e.Kr. för att handla upp bärnsten. Den hemförda och i romarriket så attraktiva och dyrbara bärnstenen omfattade sådana kvantiteter att den kunde strös ut på och delvis täcka en romersk arena! (naturligtvis en överdrift!). I så fall kan han knappast ha haft intresse direkt av just Västergötland.

Romare, d.v.s. romerska medborgare, i det nuvarande Västergötland? Ja, möjligen som återvändare!