Sara har blivit tio år äldre, skiljt sig, och precis som i föregångaren är hon ute på resa. I ”Bitterfittan” läste hon Erica Jong på Teneriffa, i ”Bitterfittan 2” läser hon Thorvall på Capri.

Litterärt är ”Bitterfittan 2” inte någon större upplevelse. Huvudpersonen Saras väninnor är karaktärer snarare än personer: en är lesbisk, en är mörkhyad, en är arbetarklass, en är gammal. De utgör en lite klumpig konstruktion för att kunna diskutera normer och kvinnosyn ur olika infallsvinklar.

De kärleksrelationer som Sara kastar sig in i är utformade för att gestalta typiska tvåsamhetsproblem. En man är rädd för närhet, en är vansinnigt självupptagen, en annan bedrar sin fru, men vill inte lämna henne.

Men boken har ett ärende. Den har ett upplysningssyfte, en ambition att väcka sovande björnar, och kan förlåtas för att den inte är fulländad som roman. ”Bitterfittan 2” är, liksom föregångaren, en kampskrift, där författaren målat med breda penslar, generaliserat och spetsat till för att synliggöra en samhällsstruktur.

Men där föregångaren var känsloladdad och fylld av ångest och klaustrofobi över att sitta inlåst i kärnfamiljen, är ”Bitterfittan 2” mycket mindre laddad. Det gör den också mindre angelägen.

Annons

Visst har Sara problem och visst har hon skäl att vara arg på patriarkatet – det finns ju fortfarande kvar - men samtidigt har hon det så mycket bättre nu. Hon är fri och faktiskt ganska lycklig.

Samhällsfokus

I ”Bitterfittan 2” lyfts diskussionen från Saras privata familjehelvete till samhällets sexuella socialisering och hur den påverkar oss alla. Hur den får henne att ”skratta heterosexuellt” (uppmärksamt och uppmuntrande), hur den får henne att gång på gång ge sig in i relationer som hon intellektuellt vet är dödsdömda för att längtan efter tvåsamhet, efter att höra ihop, sitter så djupt inne att hon inte kan stå emot.

Jag och Sara har följts åt. I ”Bitterfittan” som kom ut 2007 har Sara en tvåårig son och mycket av boken ägnas åt föräldrablivandet . Själv hade jag precis fått mitt första barn och grät över stycket som handlade om hur mannen lämnar den nyförlösta Sara ensam med bebisen med för att åka iväg och jobba i tio veckor.

Jag kände igen mig i hur ett, som jag trodde, jämställt och väl fungerande förhållande förändrades när ekvationen utökades med barn. Hur allt ställdes på sin spets och blev skarpt och svartvitt. Att inse i realiteten och inte bara i teorin hur patriarkatet påverkar våra liv när vi blir föräldrar, är en av mina starkaste och bittraste personliga insikter.

När ”Bitterfittan 2” når mig tio år senare är både jag och Sara framgångsrikt frånskilda. Precis som Sara har jag odlat vänskap sen jag skiljde mig och precis som hon har jag upplevt friheten i att spränga den där trånga kokongen som är kärnfamiljen, och öppna upp.

Saras väninnor blir hennes nya flock. Sara, väninnorna och alla barnen reser till Grekland på semester. De firar jul ihop och de finns där för varandra genom bitterhet och glädje. När Sara försöker berätta för bekanta om sitt nya, frånskilda liv – hur bra det är, vilken frihet och kraft det har givit henne - möts hon av tystnad och skepsis. Och väninnan Misha säger ” Du får absolut inte berätta om det här för dina gifta eller sammanboende vänner.” Väninnan Lena fyller i: ”För att stå ut i ett halvtråkigt äktenskap måste man delvis förtränga saker för att orka.”

Frigörelse

”Bitterfittan 2” är mer än något annat en hyllning till den kvinnliga frigörelsen genom skilsmässa. Och visst skulle man kunna problematisera. Läser man Sveland bokstavstroget får man känslan av hon missionerar att alla borde skilja sig, så fort det nyförälskade pirret avtar. Så enkelt är det förstås inte. Det Sveland gör är att gestalta fakta. Siffrorna som säger att majoriteten av kvinnor som genomgått en skilsmässa mår bättre efteråt. Männen mår sämre.

Sveland riktar en stålhättad pungspark åt patriarkatet genom att gestalta det alternativa kvinnolivet. ”Bitterfittan 2” är inte en lika sylvass uppgörelse som föregångaren, men den är fortfarande en bok som behövs.