Hur beskriver vi det som är bra med att arbete i sjukvården när vi samtidigt behöver lyfta det som måste bli bättre? Vad händer när vi pekar på de brister som finns när många av dem är beroende av att vi är för få med rätt kompetens på plats? Kommer det locka fler till yrket så problemen försvinner eller kommer det avskräcka folk från att söka vårdinriktade utbildningar eller att söka sig tillbaka till sin grundprofession som man lämnat på grund av nämnda brister?

Men om vi inte pratar om det som är dåligt, hur ska det någonsin kunna bli bättre? Om jag beskriver den tunga arbetsmiljö operationssjuksköterskan har, betyder det att jag ångrar mitt yrkesval? Inte för ett ögonblick.

Det är få saker i livet jag är så stolt över som min profession. Att få finnas där i patientens mest utsatta stund, få ge av den kunskap och kompetens jag besitter för att bidra till patientens vård på operation är berikande. Att jag samtidigt måste utstå tunga arbetsställningar och lyft, psykiskt stressade situationer, fysiskt bundna och krävande miljöer är helt ok, så länge jag känner mig uppskattad av min arbetsgivare. Den uppskattningen måste komma i många former för att de ska väga upp de tunga bitarna.

Jag måste vara värderad rätt lönemässigt, mötas av respekt när jag påpekar att jag inte har förutsättningarna för att utföra mitt jobb på rätt sätt, få en klapp på axeln när arbetsdagen varit speciellt ansträngande, bli sedd för just det jag bidrar med till verksamheten. Patientens uppskattning vet jag att jag har fast få patienter minns mig.

Annons

Samma beskrivning kan göras över alla olika professioner inom sjukvårdens väggar, för alla är vi stolta över våra yrken. Men nuvarande brister gör att vi inte längre är lika stolta över den vård vi bedriver. Att bevittna en nedmontering av våra kära arbetsplatser, där många av oss lagt stora delar av våra liv, fyller oss med sorg. Det har för länge varit för stort fokus på budget i balans, X antal anställda som inte får bli fler, statistik som inte tar kvalitet i beaktning, politiska beslut som inte förankras i verksamheten innan de genomförs. Om vi som sjuksköterskor och övriga yrkesgrupper av allt från gymnasial utbildning till mångåriga högskoleutbildningar har tilliten att ha ansvaret över svårt sjuka patienter och deras undersökningar, omvårdnad, behandlingar, operationer, övervakningar, rehabiliteringar, hur kommer det sig att tilliten till våra bedömningar helt tar slut när vi säger att vår nuvarande arbetsmiljö är omänsklig? Just nu känner sig många varken sedda eller hörda.

Lene Lorentzen operationssjuksköterska