”Nu har Lars Norén rullat ut sin spikmatta”, skrev min mentor poeten Stig Carlson i brev när Norén gav ut den explosiva diktsamlingen ”Stupor” på 1960-talet. Det bidrog till att jag själv tidigt fick upp ögonen för detta egenartade författarskap.

En bit in på 1970-talet mötte jag Lars Norén tillsammans med vår gemensamma bekant Urban Torhamn, på den tiden en uppburen poet men senare bortglömd redan under sin livstid. Norén skrev nästan hjärtlöst om hans fysiska förfall i en av sina utgivna dagböcker. På mig tog han ett s k skamgrepp, han klämde åt testiklarna bakifrån, nedanför trappan upp till Operabaren. Jag reagerade reflexmässigt och sparkade honom i ändan så han flög uppför trappan och slog hakan i det översta trappsteget. Men vi delade bord med Urban resten av kvällen.

Trots att jag tyckte han var rätt odräglig, vi är jämnåriga, fortsatte jag skriva positiva recensioner om hans diktsamlingar. Man måste skilja på författaren som person och hans verk. Det skulle ha varit ohederligt att förneka hans obestridliga litterära begåvning. Och då hade han ännu inte fått sitt genombrott som dramatiker med de båda pjäserna ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud”, namngivna efter två diktrader av Stagnelius. Jag såg dem på Malmö stadsteater med äkta paret Kåre Sigurdson och Hanna Landing i sina livs roller.

Annons

Ett demensboende

Innan Lars Norén debuterade som poet vid nitton års ålder var han en självmedveten ung man. Han skickade en stor lunta dikter till Artur Lundkvist och skrev: ”Nu ska du se till att de här dikterna kommer ut på ett stort förlag och skriva ett förord. Annars begår jag självmord.”

Artur Lundkvist berättade det själv för mig. Han svarade honom: ”Det där med självmord är din ensak, det lägger jag mig inte i. Jag kan inte garantera att du får ut en hel diktsamling men jag kan möjligen göra ett urval till en antologi.”

De som besöker Stockholm nu har chansen att på Dramatens lilla scen se Noréns nya pjäs ”Andante”, som utspelas på ett demensboende. Här möter vi människor med upplösta identiteter i en mental hemlöshet. De har förlorat sina yrkestillhörigheter och familjeroller. Deras liv styrs av fragmentariska minnen och traumatiska upplevelser långt ner i barndomen. Det här låter mörkt och dystert men mitt i svärtan finns galghumoristiska inslag. Andante är den långsamma satsen i ett musikverk och pjäsen är nästan tre timmar lång men det är stort skådespeleri och den är mitt i bedrövelsen mycket underhållande.

Pjäsen är den första i en trilogi. Andra delen ”Vintermusik” spelades på Kulturhuset Stadsteatern 2017 och tredje delen ”Stoft” hade urpremiär på Comédie-Francaise förra året. Lars Norén har själv regisserat den här uppsättningen och har tagit med verkliga veteraner: Marika Lindström, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Monica Stenbeck och Erik Ehn som åldringarna. Munhuggningen mellan Sten Ljunggren och Per Mattsson, även en klassmässig strid, är bitvis riktigt dråplig.

Lars Norén har alltid hämtat kraft av klassiska dramatiker, i de tidiga pjäserna från Eugene O’Neill och Tennessee Williams, senare från Harold Pinter, här mycket Beckett med denna väntan. Men Lars Norén gör alltid något helt eget och hanterar sitt kunnande skickligt. Han skildrar åldrandets alla hemskheter. Marika Lindström är en kvinnlig läkare som glömt sina barn och inte känner igen dem när de kommer på besök. Hon vinkar ständigt åt sin egen spegelbild som vinkar tillbaka. Det är sorgligt och förstärker bara ensamheten.

Bästa betyg

Monica Stenbeck är en författare och citerar Simone Weil som hon en gång skrev om men nu glömt hela sitt livsverk. Pjäsen är skoningslös i det avseendet. Människorna är instängda i detta dödens väntrum där existensen på ett sätt redan upphört men envisas med att hålla människorna kvar i en total förvirring.

Den snart 75-årige Lars Norén besvärjer på sätt och vis sitt eget åldrande och förestående död med den här pjäsen. Människorna på scenen befinner sig i en klippgrav med en naken och avskalad scenografi. De kommer ingenstans och har förlorat alla tidsbegrepp. I likhet med många stora författare har Norén hämtat inspiration från Bibelns mest poetiska inslag, till exempel i det här stycket från Andra Samuelsboken som en av personerna citerar: ”Alla skall vi dö. Vi är som vatten som spills ut på marken och inte mer kan samlas upp igen.”

Den 92-årige Nils Eklund sitter i profil i ena hörnet av scenen. Han får upprepade gånger säga ”mazarin” men är också den som läser slutraden i Salvatore Quasimodos klassiska dikt: ”Och plötsligt är det afton”.

Lars Norén har skrivit en mycket vacker pjäs om livets sönderfall. Jag är säker på att Beckett skulle ha tyckt om den. Ett bättre betyg kan han inte få.

Gud