Vi känner nu alla till att det i slutet av 900-talet fanns en kristen kyrka på storgården Varnhem med en etablerad kristen kyrkogård. Ungefär samtidigt begravdes kristna människor på en inhägnad gravgård utan kyrka i Såntorp i Eggby mycket nära Varnhem. Vi har vant oss vid att se Västergötland som väsentligen tidigare kristet än Uppsverige. De historiska källorna ger delvis en annan bild.

I Jomsvikinga saga (här nedan i dansk övers., 1978) omtalas ett hov helgat Tor i centrala Västergötland i slutet av 900-talet. Även om vill tro allt som sägs måste det finnas en verklighetsbakgrund.

Håkon jarl (ca 835-995) skiljs 974 från Harald Blåtand i Danmark efter kampen mot kejsar Otto II, som skall ha slutat med underkastelse för Harald och dessutom omvändelse för båda. Dock vet vi att Haralds dop skett ungefär tio år tidigare. Håkon ligger med flottan på norra Jylland (kanske vid Aggersborg) och han har den nuvarande Hallandskusten i öster:

”Nu skall berättas vad som hände på Håkon jarls resa hem till Norge. Han kom till Gautland. och där plundrar han och gör infall i landet…Men medan han är på detta plundringståg, hör han talas om ett hov, det största som fanns i Gautland, när landet var hedniskt. I detta hov fanns det etthundratjugo gudabilder, och hovet var invigt till Tor. Håkon tog allt det gods, som fanns därinne, och de, som passade hovet och gården, måste fly, men några av dem blev ihjälslagna. Håkon vände tillbaka till sina skepp med godset, och allt som han mötte på sin vej, bränder han och lägger i aska. Och när han hade kommit ned till skeppen, hade han erövrat en otrolig massa gods.

Annons

Men medan Håkon huserar där i Gautland, hör Ottar jarl, som rådde över en stor del av Gautland, om det, och han sätter sig strax till motvärn. Han samlar hela landets befolkning mot Håkon jarl och drar imot honom med en stor här. Det kommer strax till kamp mellan dem, och Håkon besegras av denna här …och det slutar med, att han måste fly med sin här och seglar till Norge.

Därefter låter Ottar jarl stämma till ting, och där krävde han att Håkon skulle kallas varg i veum (ulv i helligdomen, fredlös), for ingen, sade han, hade utfört en värre gärning än Håkon, som hade nedbrutit det största gudahovet i Gautland och gjort mycket annat ont, och det var ingen som någonsin hade hört om något liknande, och var han än gick och stod skulle han bära detta namn.”

I yngre källor, om man får tro dem, utpekas Gudhem (”gudarnas hem”) mellan Vänern och Vättern.

I kvadet Vellekla (”guldbrist”) bekräftas att det var långt inne i land av Einar skålaglamm, som var skald hos jarl Håkon:

Ingen upp från havet

så lång väg har burit

gyllene sköld; genom

hela Gautland före honom.

Observera att Gudhemsområdet mest har utspridda rester av dyrkan av Oden och Frigg, inte Tor som det sägs här, om man får tro uppgiften. Men också att Gudhem dock är ”gudarnas hem” i plural. Vi befinner oss bara ett par mil från Varnhem där en träkyrka då var på väg att byggas.

Såväl islänningen Odd Snorrason som andra skalder och historiska sagor ger en bild av just Gautland som något av en kultutövande hednisk bastion vid slutet av 900-talet och början av tusentalet.

Den mest berömda skildringen är från 1020-talet i Olav den Heliges saga gäller kung Olav Haraldssons (senare Olav den Helige) hirdskald Sigvat som i början av vintern färdades över Eidskog i Värmland och Markerna (Dalsland). På annat ställe skaldar han om den eländiga båt som förmodligen färjade honom över Göta älv (det Ed som omtalas torde nog vara Stora Edet, d.v.s. Trollhättan). De fick en dålig farkost över älven, en eka (eikjukarfa) och kom med knapp nöd över. Han red vidare in i Götaland på väg till Skara. Hans följe med två män från Borg (nu Sarpsborg) kom där en kväll till en gård som hette Hov (vilket i sig betyder kultplats, kanske kulthall). Efter den senaste översättningen av Karl G. Johansson skaldar Sigvat:

”Jag red fram till Hov.

Dörren var stängd och jag

stod utanför och talade

orädd böjde jag mig in.

Folket var fåordigt,

sade att gården var helig.

De hedna körde bort oss.

Jag bad trollen ta dem.

Därefter kom han till en annan gård. Där stod husfrun i dörren och hon erbjöd honom inte att komma in. Hon sade att de höll alvblot. Sigvat diktade:

”Gå inte längre in, stackare”

sade kvinnan. ”Jag fruktar

för Odens vrede.

Vi är hedningar här”

De förfärliga husfrun

drev bort mig som en varg.

Hon sade att de höll alvblot inne i huset.

Nästa kväll kom han till tre bönder som alla kallade sig Ölve (vilket kan vara en titel för en utövande officiant som har med alvablotet att göra, snarare än ett personnamn, dock finns namnet Ölvir på två västgötska runstenar) och körde alla bort honom. Sigvat diktade:

Tre män med samma namn

har nu drivit bort mig.

Inte är deras handling

värd någon heder.

Allra mest fruktar jag

att alla som heter Ölve

i fortsättningen ska

driva bort sina gäster.

Därefter fortsatte de samma kväll och mötte en fjärde bonde och han ansågs vara den bäste undersåten av dem. Även han körde ut dem. Sigvat diktade:

Därefter for jag för att

gästa den man som alla

sade var mest vänlig.

Jag väntade mig godhet

Bonden var bister mot mig.

Den värsta ondskap råder

om detta var den bäste.

Lite lastar jag folket.”

Nu måste Sigvat påminna om att gästfrihet även hos hedningar var en viktig plikt och att han haft annat bemötande:

”Jag saknade Astas gård

öster om Eidskogen,

där jag bad hedningar

om att få gästning.

Jag fann inte den store

Saxes son.

Med orätt blev jag bortdriven

fyra gånger på en kväll.”

Men situationen består in i 1000-talet. Biskop Egino av Lund skall dessutom enligt Adam av Bremen på den kristne kung Stenkils tid (ca 1060-66) tillsammans med Adalvard d.y. –som just missionerat i Sigtuna, ha ”rest runt till alla götarnas samhällen, där de slog sönder avgudabilder och därpå vann många tusen hedningar för kristendomen.” De båda hade planerat att bränna ned hednatemplet i Uppsala, men Stenkil hade avrått dem. En gudabild av Fricco (Frej) nämns särskilt, möjligen specifikt för Skara eller Västergötland. Vid denna tid existerade stenkyrkan i Varnhem och någon form av centrum kring bygget av en äldsta domkyrka i sten måste ha funnits i Skara.

Nog uppfattas svearna som mest hedniska, på grund av att den största och mest förnämliga helgedomen låg i Uppsala. Olav Tryggvasson tycker föraktfullt vid slaget vid Svolder omkring år 1000 att de skall sitta hemma och slicka sina blodskålar. Han får snart erfara att även deras järn biter.

Men där ligger då sedan något decennium början till en stad, Sigtuna, som nog etablerats under kristna förtecken. Det märkliga är att det finns åtskilliga gravgårdar runt staden som troligen alla innehåller begravda kristna men inga tecken på kyrkobyggnader. Kristna gravar finns både här och där, troligen redan i Birka. Efter hand kommer under sent 1000-tal åtminstone ett tusental (av 1300) runstenar till som är markerat kristna i landskapet Uppland. De flesta av de 400 i Sörmland bör också vara från kristen tid. Men fortfarande inga kyrkor. I varje fall inga som separata byggnader. Man kan ju tänkas att hövdingarnas hallar byggts om invändigt för att tjäna den kristna gudstjänsten men den tanken vilar hittills på spekulation. Har det något att göra med att sveariket här mottog sina impulser snarare från den östliga kyrkan, senare kallad den ortodoxa? Inom östkkyrkan var och är fortfarande traditionen att gravplatserna kan läggas på annan plats än vid kyrkan. I Ryssland övergick Vladimir den store av Kiev till kristendomen i denna version omkring år 1000. Kontakterna över Ryssland direkt med Bysans underlättades därmed väsentligt på detta plan. Vi vet inte, men en kvalificerad diskussion förs i en 2017 utkommen bok, Skiftet. Vikingatida sed och kristen tro. Ett mån g vetenskapligt perspektiv på kristnandeprocessen i Mälarområdet.

Som rimligt är kan vi inte veta något om hur tidigt övergången till kristen tro faktiskt skedde. Vad vi kan säga är att arkeologin i varje fall ger de yttre tecknen, som ett slut för kremation och begravning med huvudet i väster, få gravgåvor, möjligen också flera barngravar. Det anses att i hednisk tid få barngravar anlades, i varje fall inte på kyrkogårdar. Historiska berättande källor kan fullständiga bilden med tillfälliga intryck och allmänna rykten. Embryot till en kyrklig organisation höll på att byggas upp i Västergötland med första biskopssätet i Skara belagt 1014.

Men hur skall vi egentligen tolka situationen i Uppsverige? Är det inte så att vi måste anta att det samtidigt fanns många tecken till hednisk kultutövning och fasthållande vid gammal tradition både i väster och norr? Och att kristnande fortskred starkt även i Uppsverige, medan det hedniska centrum i Uppsala fortfarande existerade, och tolererades. I övrigt ungefär som att övergången var frivillig men att uttrycken för den hedniska kulten –om man höll fast vid den- inte längre fick synas utåt, som beslutades i bonderepublikerna på Island eller på Gotland. Landsbygdens bönder kunde nog se saken på liknande sätt både i Västergötland och Uppland. Själva organisationen av kyrkan och dess exklusivitet genomdrevs på annat sätt med tvång genom en elit, en markerad överklass som den i Varnhem, lierad med kungamakten. Den processen var kanske avslutad omkring 1200.