Bioaktuella Bohemian Rhapsody drog in över 140 miljoner dollar världen över när fansen rusade till biosalongerna under premiärhelgen.

Det kanske luktar succé, men trots de finansiella framgångarna har denna omsusade biografi delat sin publik där det tycks gå att urskilja två läger: de som är Queenfans och de som inte är det.

Filmkritikern Göran Everdahl säger i SVT:s Go’kväll att det måste finnas ett förhandsintresse för att uppskatta filmen. Saknas det så kommer man att inse att Bohemian Rhapsody aldrig riktigt lyfter. När jag läser omdömena tänker jag på mina favoriter i genren musikbiografier.

En riktigt bra musikfilm kräver inget förhandsintresse eller idoliserande av artisten den skildrar. Den står på egna ben och förlitar sig inte på en sensationell story för att väcka känslor.

Bild 1 av 7 Skaparna till Queen-filmen "Bohemian rhapsody" har satsat på porträttlikheten till verklighetens bandmedlemmar: Ben Hardy (Roger Taylor), Gwilym Lee (Brian May), Joe Mazzello (John Deacon) and Rami Malek (Freddie Mercury).

Foto Pressbild

Att Bohemian Rhapsody får ljumma betyg räcker inte för att göra mig sugen på att se den. Det borde vara en betydligt större bedrift att lyckas göra en fullkomligt ointressant film om ett så spektakulärt band som Queen.

Något som däremot ganska entydigt lovordas är Rami Maleks rolltolkning av frontmannen Freddie Mercury. Med den karakteristiska mustaschen och det utmärkande överbettet blir Malek också ganska porträttlik. Men närmare än mustaschen och överbettet verkar vi inte komma den mytiska rocklegenden. Kanske förtjänar både Freddie och bandet ett porträtt där man vågar betydligt mer än vad Bohemian Rhapsody tycks göra.

Bara ett så okonventionellt band som Queen lyckas göra en sex minuter lång svit till en radiohit. Är de då inte värda en något mer häpnadsväckande historia på bioduken?

Relaterat till artikeln