”Codex Regius” kallas den tätskrivna pergamentslunta som rymmer de flesta dikterna i vad man kallar ”Den poetiska Eddan”. Den skrevs ner på Island omkring år 1270, men dikterna hade skapats flera sekler tidigare, burits vidare i muntlig tradition och deklamerats eller rentav sjungits för generation efter generation av islänningar. Men i ett kristnat Island hade asagudarna förvisats till myternas värld och handskriften med Eddadikterna glömts bort under fyra hundra år. Den hittades på en isländsk bondgård på 1640-talet och skickades som gåva till den danske kungen; Island var ju då en dansk provins.

Först 1971 återfick Island ”Codex Regius”, som nu betraktas som den förnämsta klenoden bland samlingarna av fornisländska handskrifter. När jag var i Reykjavik sommaren 2015 hoppades jag få se den. Men ack nej, den är alltför värdefull för att visas för en vanlig museibesökare. Den som kan läsa fornisländsk text kan dock trösta sig med att alla de 90 sidorna i handskriften finns tillgängliga på nätet.

”Den poetiska Eddan” inleds med Völuspá, (som vi tidigare skrev Voluspa), Völvans spådom, som med sina 63 strofer berättar om världens skapelse och siar om dess slutliga undergång i Ragnarök. Så följer Hávámal, den Höges (Odens) tal, 164 strofer med alla de berömda visdomsorden. Till gudadikterna hör sedan tolv mer eller mindre dramatiska dikter om livet bland asar, vaner och jättar. Andra delen av verket består av ett tjugotal hjältedikter, i vilka Sigurd Fafnesbane och hans hustru Gudrun är de mest kända aktörerna.

Hela detta verk har Lars Lönnroth, sen länge känd som expert på den gamla isländska litteraturen, nu översatt till modern svenska. Det finns flera äldre svenska översättningar, den första tillkom redan i början av 1800-talet. Men nu är det ett drygt halvsekel sedan Björn Collinder fullbordade den senaste.

Så här tolkade Collinder en känd strof ur Havamal:

Fänaden dör, fränder dö,

själv dör du likaledes;

ett vet jag som aldrig dör:

domen som fälls om den döde.

I Lönnroths version ser den ut så här:

Fä dör,

fränder dör,

en dag dör också du.

Ett vet jag

som aldrig dör:

domen över den döde.

Vad är skillnaden? Lönnroth har rensat bort verbens pluralformer och förenklat språket. Det gör inte dikterna mindre verkningsfulla, snarare tvärtom. Hávamál talar mera direkt till människor i vår tid.

Översättaren påpekar i sin inledning att han ibland bytt ut ordet ”man” i dikterna mot ett mera könsneutralt ord. ”Man är mans gamman” lyder slutraden i en annan känd Hávamál-strof ännu i Collinders version. Lönnroth har moderniserat hela strofen:

Ung var jag förr

och färdades ensam,

då vart jag vilse om vägen.

Rik blev jag först

när jag fann en vän.

Mänskan är mänskans glädje.

Här talar ”den höge” som en människa direkt till nutidens svenskar. Men varför ordet ”vart” i stället för ”blev”? Det gör på mig intryck av en stilnivå som låter pratig, närmast dialektal. Några få gånger tycker jag översättaren går för långt i sin strävan att förenkla.

Mycket mer och mest positivt vore att säga om dikterna i sin nya svenska version. På det hela taget är ”Den poetiska Eddan” i Lönnroths tolkning en bok som jag läser med glädje och beundran. Det känns märkligt att på modern svenska kunna återuppleva alla storslagna och ofta festliga gudadikter som Völuspá, Trymskvädet och Lokes smädelser, för att inte tala om hjältedikterna om Sigurd Fafnesbane och hans hustru Gudruns sorg och ilska när Sigurd själv blivit mördad. Det är att leva sig in i gammal germansk och nordisk historia och myt, som de anonyma isländska diktarna bevarat även åt oss.

Läs också: