Nutellasemla, räksemla, semmelwrap, chokladsemla, wienersemla, semmeltårta... Ibland undrar jag vart det ska ta slut. Eller var det började, för den delen.

Tillsammans med kanelbullens dag så tycker jag att fettisdagen är en av de trevligaste dagarna vi firar här i Sverige. Det förväntas inga besök, presenter eller hyllning av någon religion, utan det handlar bara om att uppskatta ett trevligt bakverk.

Fast fettisdagen har ju kanske lite tappat sin slagkraft, och både saffranssemlor och höstsemlor dyker upp långt innan februari ens är påtänkt. Nu är det väl inte så att semlan blir godare ju närmare fettisdagen den äts, men jag kan tycka att det ändå känns lite mer speciellt när semlan får vara lite mer sällsynt och efterlängtad.

Men så var det ju det där med alla dessa varianter på det klassiska bakverket. Wienersemla och semlor där mandelmassan byts ut mot vaniljkräm har väl funnits ett tag, och i Finland är det många som vill fylla sin semla med sylt. De senaste åren har det kommit allt fler varianter där fyllning, grädde och bulle fått smak av Nutella, choklad, kola och bär av alla dess slag. Det är sånt som får mig att fundera lite: Vad får räknas som en semla egentligen? Hur mycket går det att ändra på innan det inte längre är en semla?

På flödet på sociala medier ser jag konceptet med "räksemla" susa förbi. Den ser ut som en helt vanlig räkmacka, med den lilla tvisten att den har ett lock som en semla. Fast jag tvivlar på att det är någon kardemummabulle den är baserad på. Men är det alltså formen som avgör om det är en semla eller inte? Räcker det alltså att ha en bulle med fyllning och lock, och så kan vi kalla det en semla?

Samtidigt dök ju semmelwrapen upp för ett par år sedan, där mandelmassan och grädden serveras i en tunnbrödsvariant av kardemummabullen. Där verkar det ju vara de klassiska smakerna som är det viktiga, och själva utformningen spelar mindre roll.

Vad vi får och inte får kalla för en semla kan nog bara Semmelakademien ha sista ordet om, men det verkar inte hindra Sveriges konditorier och bagerier från att hitta på lite vad de vill och kalla det för en semla iallafall. Och visst, det kan de väl få göra. Innovationer och nya påhitt i all ära, men på fettisdagen valde jag ändå att äta en helt vanlig semla, för den är jäkligt svår att slå.