Emanuel Swedenborg (1688–1772) var son till Jesper Swedberg, den kände psalmdiktaren som blev biskop i Skara. Själv verkade han under första delen av sitt liv som forskare inom teknik och naturvetenskap. Han lanserade nya teorier och uppfinningar, bland annat ifråga om gruvbrytning och vattenkraft.

Det gjorde honom med tiden till assessor i Bergskollegium, det statliga ämbetsverk som hade hand om gruvnäringen. Han företog många utlandsresor och vistades långa tider i Amsterdam, Paris och London, där han sökte kontakt med tidens forskare och filosofer. Men varken svenska eller europeiska auktoriteter godtog hans vetenskapliga anspråk.

I stället skulle han gå till eftervärlden som bibeltolkare, mystiker och andeskådare. Under 1740-talet började han nedteckna sina drömmar, som präglades av syner, inbillningar och förföljelsemani. Hans religiösa grubblerier utmynnade i en spiritistisk lära om hur han mötte de avlidnas andar och såg sina forna antagonister plågas i helvetet. Han skrev en rad böcker på latin med ämnen som gudsdyrkan, himmel och helvete, den äktenskapliga kärleken och den sanna religionen, som fick sin tribun i den ”Nya kyrkan”.

Swedenborgs mystik vann under hans livstid ett fåtal anhängare i Sverige och England. Men hans religiösa idéer skulle med tiden breda ut sig och har idag församlingar världen över. En verkar i Stockholm, medan den som fanns i Jönköping lades ner för några år sen. Förenta Staterna har tre olika nykyrkliga organisationer, som hyllar Swedenborgs läror.

Hans idéer har också påverkat diktare som Blake och Baudelaire, Almqvist och Strindberg. Men för hans samtida upplysningsmän var han en humbug. Johan Henrik Kellgren skrev ironiskt om den ”swedenborgska andevärlden” och karikerade honom i en dikt med titeln ”Man äger ej snille för det man är galen.”

Ernst Brunner tillhör inte Swedenborgs proselyter. Han visar respekt för att andeskådaren kunde skapa ordning i sina syner och drömmar, men författaren blundar inte heller för att han lärde känna synden i horhus och nattliga anfäktelser. Det är inget helgon som Brunner målar upp utan en människa med fel och brister, men också med en säregen begåvning.

Författaren kallar sin bok ”Darra”, eftersom både ljud och ljus, ja livet självt enligt Swedenborg bestod av darrningar, vibrationer. Även hans syner och drömmar överfördes genom rörelse, ansåg han. Mekanikens lagar rådde även i den andliga sfären.

Till grund för sin tjocka bok har Ernst Brunner utnyttjat olika källor, brev och annat arkivmaterial, men framför allt Swedenborgs egna dagböcker och reseberättelser. ”Min vetenskaplighet bygger på objektivitet och källforskning”, skriver författaren i ett efterord. Källhänvisningar ges sporadiskt i texten, ibland även som citat. Men Ernst Brunner är ju också diktare, och det händer att man under läsningen funderar över hur han själv fyllt i luckorna i källmaterialet.

Ty ”Darra” är en biografi som inte tycks utelämna ens de minsta detaljer. Brunner följer sin Swedenborg från födelsen i Stockholm till döden i London, dit han begett sig när den nya kyrkan mötts av kritik och hån i Sverige. Författaren besöker platserna där han bott, i Sverige och utomlands, han tar reda på hur bostäderna såg ut, vilken miljö de fanns i, vilka människor som omgav honom. Det blir ofta så mycket att det känns ointressant. Som läsare väntar jag ibland på väsentligheterna medan alla detaljer ska klaras av.

Det hindrar inte att jag måste beteckna ”Darra” som en betydelsefull bok. Man får lära känna en svensk 1700-talsmänniska, som såg sig som vetenskapsman, men blev religionsstiftare för många, en ”frälsare” med profetisk rang. Och man får mycket av tidens kulturhistoria på köpet.