Annons
Vidare till vastgotabladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gäst-krönika: Att njuta av livet under ett körsbärsträd

 
Coronaviruset 2020
Visa alla artiklar

Hur upplever du tiden vi lever i? Möt läsarnas berättelse, om här där sjuksköterskan Birgitta delar med sig av coronattankar.

Hur har din vardag påverkats av pandemin? Sitter du isolerad hemma? Eller fortsätter ditt liv ungefär som vanligt? De senaste veckorna samlar vi läsarnas berättelser om vardagen under coronakrisen 2020.

Läs mer här:

Vill du själv bidra? Läs hur du gör här:

Till detta fogar vi nu också sjuksköterskan Birgittas tankar om livet i skuggan av corona och ett körsbärsträd:

I omvälvande corona-kristider

Du kan väl gå ut lite - ta en promenad eller bara stå utanför huset och få lite frisk luft och ljus..

Händer det att jag säger till en patient. Hen har kanske inte varit ute på en tid, väntar på att den antidepressiva medicinen ska börja ge effekt och börjar tycka att lägenheten känns som ett fängelse...

Nu sitter jag där själv i stormen – på en bänk vid Nya Stadens Torg. Jag lever väl som jag lär...ehh...i det här fallet var det faktiskt maken som ville att vi skulle gå ut och ”lufta oss”. Lång-helg i coronatider...

Inget travande i köpcentrum eller på marknader – inga events överhuvudtaget. Umgänget med familjen är begränsat. Vi är ute på altaner eller träffas vid en grillplats. Svårt att köra ”älg-tricket” (som man säger i mina hemtrakter Norrbotten); det vill säga hålla oss en älg-längd från varandra när barnbarnen är så frestande.. Men vi gör så gott vi kan eller tycker oss kunna.

Vi vill inte smitta ner någon eller själva bli smittade. Inte belasta sjukvården i onödan. Lyssnar på vad Folkhälsomyndigheten förespråkar. Hälsar utan kroppskontakt, tvättar händerna noga och låter bli att peta oss i näsan.

Jag har förmånen att inte vara deprimerad, möjligheten att få arbeta och känner mig sålunda inte inlåst i min bostad och har än så länge turen att slippa sitta i karantän. Är något av en innekatt som förståss emellanåt också tycker om att vara ute i naturen.

Det står ett mycket ungt körsbärsträd alldeles intill där jag bor. Nu blommar det! Hjärtat tar ett glädjeskutt när jag får se det på hemvägen från torget. Har inte gått den vägen på ett tag – vet inte hur länge hur det lilla trädet visat upp sig i all sin prakt.

Det sägs vara ett av Japans viktigaste kulturhändelser när körsbärsträdet blommar. Blomningen är mycket snart över och påminner om om livets kort- och förgänglighet. Man uppmanas till att gå ut, beundra blommorna och njuta av tiden. Gärna ha en picnic under träden...

Kanske lite för kallt för en picnic nu. Men själva upplevelsen kostar så lite. Det var verkligen värt att gå ut – och trots den sociala distanseringen åtminstone få se andra medborgare huka i blåsten.

Penséer i rabatterna.Utemöbler fastkedjade utanför restauranger och fikaställen. Uppresta byggställningar, strömledningar uppdragna i metallrör, områden avstängda för om-, till- eller nybyggnation. Livet fortsätter. Fortskrider...

Vi arbetar, eller är hemma. Sitter i mer eller mindre frivillig karantän. Vi är vårdare och vi är patienter. Ibland är även vårdaren patient. Som i detta fall när den anhörige, maken, tar mig ut i friska luften. För att få lite luft och ljus.

Att få möjligheten se andra som är ute ”i samma ärende” - upptäcka när körsbärsträdet står i sin allra vackraste klädnad. Tro att det finns en framtid för en picnic även när blomningen är förbi - möjlighet till umgänge och till fester...

Kunna få återgå till ett liv som kanske aldrig någonsin blir detsamma men ett liv i rörelse och kanske med mer omtanke om medmänniskan än aldrig förr...

BIRGITTA JOHANSSON