Annons
Vidare till vastgotabladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustav Juntti: Energiministerns kontakt med marken glappar

Moderaterna och Liberalerna förstår hur framtidens kärnkraft ser ut. Energiminister Anders Ygeman (S) står i vägen för bättre och renare el.

I mitten av juni påbörjades rivningen av Ågestaverket i södra Stockholm. Det lilla kärnkraftverket togs i bruk 1963 för att förse den växande stadsdelen Farsta med fjärrvärme.

Sverige ville bygga fler liknande verk i eller kring städer runtom i landet för att säkra leveransen av ren el och värme. Men priset på olja sjönk samtidigt som storskalig kärnkraft växte fram. Marknaden drog ihop sig och politiken följde färg. Efter elva år stängdes Ågesta.

En dryg månad efter rivningen påbörjades blåses nu ny luft in i frågan om hur politiken ska förhålla sig till kärnkraftens innovationer. Under måndagen gick partiledarna för Liberalerna och Moderaterna gemensamt ut med två rimliga och framsynta krav. Dels ska förbudet mot att driva fler än tio reaktorer i Sverige tas bort, dels ska byggnation av reaktorer på fler platser än dagens tre tillåtas.

Partiledarna efterlyser också ”en förutsättningslös diskussion” om att driva vidare befintliga reaktorer. Det gör de rätt i. Debatten om kärnkraft är en av de mest moraliskt infekterade samtalen som det offentliga Sverige engagerar sig i.

Det lyckades energiminister Anders Ygeman (S) personligen exemplifiera i sin kritik mot förslagen från M och L. Ingen vill investera i kärnkraft eftersom den är så dyr, kan ministerns svar summeras som. Att kärnkraft skulle vara dyr beror dock på perspektiven.

En reaktor kostar mycket att bygga räknat i absoluta tal. Men sett till kostnaden per enhet producerad el blir kärnkraften nyttig. Vattenfalls reaktorer producerar i dag till 20 öre per kilowattimme, medan vindkraft behöver ett elpris på minst 40 öre för att nå lönsamhet.

Enligt en brittisk studie från 2018 av kostnaden för 33 kärnkraftsprojekt runtom i världen består fördyrande faktorer av sådant som otillräcklig ägartillsyn, att tillsynsmyndigheten gör större ingripanden under byggtiden samt för hög arbetskraftskostnad. Även spretiga byggprocesser höjer kostnader, vilket synts i exempelvis Finland.

Projekt i Japan, Kina, Sydkorea och Ryssland lyckas bygga för mellan en tredjedel och en sjättedel av kostnaden i Europa och USA. Därför börjar allt fler att inrikta sig på att få till skalbar massproduktion av mindre reaktormodeller, så kallade små modulära reaktorer (SMR).

Länder som Frankrike och Sydkorea har visat hur standardiserade processer radikalt sänker kostnaden för varje ny reaktor som byggs. Det är en av SMR-segmentets stora fördelar.

Liberalerna och Moderaterna förstår bättre än energiministern att Sverige måste ta höjd för det. Med tydligt identifierade kostnadsdrivare har staten och politiken fortfarande möjlighet att ändra på lagar och system för att uppmuntra serietillverkning och användning av små leveranssäkra verk.

Som M och L beskriver kan en SMR-anläggning försörja en medelstor kommun likt Falköping med el. Den kan även förse städer med fjärrvärme och industrier med ånga, värme och vätgas. Men då måste lagen ändras för att tillåta fler reaktorer på fler platser.

I dag kostar en kilowattimme el dubbelt så mycket i söder som i norr, främst på grund av Norrlands välfyllda vattenmagasin. Men även ”lägre tillgång på kärnkraft” har fått priset i söder att skjuta i höjden, enligt Vattenfall. Ygemans argument att vi har ”det största överskottet på el någonsin” glappar. Höga priser indikerar brist, inte överskott.

Att vissa politiker och partier fortsätter att aktivt prata bredvid sak och ducka för energipolitikens viktiga vägval hjälper inte någon utom dem själva. Att en minister tillåter sig själv till det visar på hur lågt ställda förväntningarna är på politiken att förstå och förbättra svensk energiförsörjning.