Annons
Vidare till vastgotabladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustav Juntti: Vi vänjer oss vid hopplösheten

 
Coronaviruset 2020
Visa alla artiklar

Tusen äldre har dött på särskilda boenden. I Sverige vet makthavarna inte om det är mycket.

Hopplöshet. Det är där vi verkar vara just nu. Under onsdagen kom nya siffror om antalet avlidna i covid-19. Sverige är uppe i över två tusen dödsfall, varav 90 procent noteras inom gruppen som är över 70 år.

I denna riskgrupp har hälften av dödsfallen skett på särskilda boenden. Det motsvarar ungefär ett tusen människor. Johanna Sandwall, krisberedskapschef på Socialstyrelsen, fick i samband med de nya siffrorna frågan om det är många. ”Jag vet inte om det är många eller inte”, blev svaret. Vad betyder det?

Utan att demonisera Sandwall så andas oviljan att konfrontera siffran just hopplöshet. Kan vi inte kalla ett tusen dödsfall på särskilda boenden för just många, vad räknas då?

Svaret förtjänar kontext. Att bo på särskilt boende betyder att en individ redan är försvagad. Och skulle en myndighet säga att antalet är många öppnar det upp för en rad frågor: Varför är det så många, och många i relation till vad? Det är diskussioner som politiken, experter och allmänheten behöver ha med varandra och sinsemellan. Frågan är hur det utbytet ska äga rum.

Den amerikanske författaren och dramatikern Arthur Miller skrev i slutet av november 1961 att ”en bra tidning, antar jag, är en nation som pratar med sig själv”. I Sverige är vi inte bortskämda med en fungerande gemensam konversation. Att det offentliga samtalet är enkelriktat och grunt har blivit än tydligare under coronakrisen.

Varje dag klockan 14 berättar experter om läget. Därefter säger politiker, oftast från regeringen, att det är därför deras politik behövs. Proceduren upprepas nästa dag med högre tal.

Ställd inför en psykologiskt och existentiellt utmanande situation vill människor sällan ha politiker. De vill ha människor. I stället möts de av makthavare som inte vet om tusen dödsfall är många. Empati får någon annan producera.

Sandwalls svar är på ett sätt en naturlig mänsklig reaktion. Skulle vi lida lika mycket av att tusen människor far illa eller avlider som vi lider av att en eller några (oftast närstående) gör det, så skulle vårt psyke inte klara av att vistas i världen.

Men det kommer komma en dag då vi behöver svara på de mänskliga och etiska frågorna, både inför andra men framförallt inför oss själva. I Italien pratar man redan nu om den ”tysta massakern” bland landets äldre.

Där har 80 procent – ungefär 23 000 – av samtliga avlidna tillhört gruppen 70 år och äldre. Det kan bero på en rad sociala och ekonomiska faktorer – exempelvis att det är vanligare för människor upp i 30- och 40-årsåldern att bo med sina föräldrar för att hålla ihop familjen.

Det är något som två tyska ekonomer spekulerat i bidragit till de höga dödstalen bland äldre, och fått vetenskaplig kritik för. Men den politiska och kulturella viljan att begripliggöra sin förvirring och frustration finns där.

Många framhåller att vår höga sociala tillit till folk vi inte känner betyder att vi gör som politiker säger och följer uppmaningen om social distansering. Men den friheten innebär att vi tror vi kan göra som vi vill eftersom vi litar på att andra håller sig hemma, vilket otaliga exempel på sistone visat. Är det inte i länder med låg social tillit som distans till andra blir ett politiskt användbart verktyg?

Tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke har sagt (SvD, 6/5) att det är ”närmast utsiktslöst” att försöka stoppa spridningen i Sverige. Vad gör en politisk ledning som slåss mot en kraft de förlorat mot före de började slåss? De hemfaller åt hopplöshet och tystnar.

Statsminister Stefan Löfven (S) är otillgänglig eller osynlig, anser sex av åtta riksmedier (SR, 4/5). Det är delvis sant. Under mars och april har Löfven hållit 14 pressträffar och 20 intervjutillfällen. Men det går uppenbarligen att prata ofta utan att säga så värst mycket.

Att inte få höra något av värde är svenskarna rätt vana vid. Vi har på länge inte haft en ärlig konversation med oss själva. Så när det är dags att ha det vet vi inte vad vi ska lyssna efter, än mindre förstår vi vad som ska sägas. Det är hopplösheten vi har skapat.