För jag tänker inte alltid på att mina ord läses av andra efter det att jag tryckt på ”skicka” till redaktionen. Men så står jag på jobbet en måndag som en krönika publicerats och så plötsligt hör man en dam som säger: ”Tös! Ja jag läste om dig i tidninga ida*! Jag läser alltid dina krönikor tös!” . Eller så är det nån äldre man som uttrycker att jag fått honom att tänka till: ”dä ä inte dåligt att få en gammel gubbe som mig å göra dä!”

Och måhända är det till stor ett äldre grupp som läser papperstidningen men då värmer det också extra mycket att jag når ut och uppskattas av en annan generation än den som finns på webben och att det i sig skapar fantastiska möten och samtal om både mode, stil och feminism och diverse inredningsprojekt och renoveringar.

Senast för bara någon vecka sedan när jag och min mamma traskade genom stan redo att sätta tänderna våra i en smaskig allahjärtansdagfika så mötte vi ett par - en kvinna och en man - där kvinnan ville se min nya Vuitton som hängde på min arm. Den Vuitton som min förra krönika handlade om. Och det är ju helt fantastiskt att få stå där och prata väskor och drömköp i många minuter med trevligt folk man inte känner och få höra om hennes historia och en väska hon köpt för många år sedan.

Mode och stil anses vara ytligheter av många men sådana här möten bekräftar bara för mig att det är så mycket mer. Att det är något djupare. Precis som smaker, ljud och dofter så blir många gånger kläder och accessoarer något sinnligt. Något som förenar och som förnimmas. Tänk bara vid så många tillfällen i livet som kläder och accessoarer är en så stor del av dagen – bröllop, dop, skolavslutning, skolbal, jobbintervjuer. Likaså tänk så många klädesplagg och outfits som blivit ikoniska och att det knappt går att tänka på en händelse eller person utan att se kläderna framför sig. Går det ens att separera Kennedymordet från Jackie O's rosa tvådelade dräkt och pillerburkshatt? Eller prinsessan Diana och en gigantisk bakelse till bröllopsklänning? Om man hör Woodstock tänker man då inte osökt på utsvängda jeans och peacemärken och hur visualiserar man John Lennon utan ett par runda glasögon?

När vi minns en människa visst sjutton tänker vi också på vad hen hade på sig för att få en komplett minnesbild? Det är inte för inte som klädsel är en viktig del av ett signalement som vid ett brott. Eller en viktig del av hur en karaktär byggs upp och beskrivs i en bok. Och oavsett hur modemedveten eller inte du är så är fortfarande din garderob en del av dig och din stil. Den blir en del av en helhet. Alla har en stil, eller flera. Att välja att inte vara slav under rådande mode är också ett stilval.

För några år sedan på en solresa till Kos så hade jag en kväll på mig en vit klänning. Jag och min väninna skulle ta oss varsin sparkling wine i baren just när en väldigt svalkande vind svepte in och med den for min klänning upp. Jag tjöt till av förvåning och hörde samtidigt två skrattande damer som på den mest brittiska accent ni kan tänka er utbrast ” Oh dear you look just like Marilyn Monroe!” och sedan skrattade vi och skålade i luften mot varann. Inte hade detta uppstått om jag hade haft på mig en byxa. Inte heller hade vi alla tre kunnat just referera och förstå just Marilynvinkeln om inte denna också hade haft en vit klänning ståendes över ett svalkande ventilationsgaller i en oförglömlig filmscen. Kanske är det fortfarande ett glatt reseminne för dom, det är det sannerligen för mig och jag blir mer än gärna ihågkommen och igenkänd för både fladdrande klänningar och mina väskor.

Låt stil och mode både vara glädje och drömmar.