Landsbygden sätts på undantag. Det är hårda ord från boende i Ljunga, efter att tidningen (18/5) berättat om den nya sträckningen av länstrafikens linje 116. Beslutet av JLT följer dock en viss logik.

Den nya 26/47-vägen mellan Månseryd och Mullsjö invigdes i september 2019. Det vore orimligt att inte använda den investeringen. Längs den gamla vägen inträffade mellan 2004 och 2013 hela 55 olyckor, varav fem hade dödlig utgång och sju var svåra olyckor.

Den nya mötesfria vägen har riksdagen klassat som av särskild nationell betydelse. Hela väg 26 ingår i FPV-nätet för sin nationella betydelse för godstrafik, turism, långväga resande och dagliga resor. Det här är också bakgrunden till den nya linjedragningen.

Mellan en femtedel och en tredjedel – en relativt sett stor andel – av trafiken på 26/47 räknas som tung beroende på vilken sträcka som avses. Poängen med den nya vägen var att underlätta den tunga trafikens problem med framkomlighet vid vinterväglag, vilket ofta är fallet i Flaskebobacken, Ljunga och Bäckebo där lutningarna kan vara uppåt 7 procent, enligt Trafikverket.

Därför fick exempelvis Flaskebobacken 3+1-körfält för enklare omkörning av den tunga trafiken, och därför drogs den nya vägen annorlunda i höjd med Ljunga. Givetvis prioriterar Trafikverket den i sin underhållsplanering och då nedvärderas den gamla vägen, vilket gjort att chaufförer känt sig osäkra att framföra bussarna på det sämre väglaget. JLT har därför valt att lägga linje 116 på den nya och bättre vägen.

Det är begripligt att människor känner sig lämnade i sticket när länstrafiken slutar trafikera ens närmsta hållplats. Men att det byggs en ny, säkrare och snabbare väg för fler invånare i Habo och andra kommuner att nyttja kan dock inte kallas för en nedmontering av landsbygden. Därtill minskar den nya vägen bullret för boende i Ljunga, enligt Trafikverkets miljöanalys.

Däremot går det inte att negligera trenden i Sveriges landsbygdskommuner. De boende förväntar sig samma service för sina skattepengar som boende i större orter. Men tyvärr har det blivit allt större skillnader, vilket även kritiken från Ljunga går ut på. Det måste politiken ta på allvar eftersom det underminerar landets sammanhållning.

Men i fallet Habo beror det på att kommunen ser en kraftig inflyttning, framförallt till centralorten. De senaste 20 åren har befolkningen i kommunen vuxit med 26 procent, och fram till 2040 räknar kommunen med att mellan 2500 och 3500 nya bostäder behövs, enligt den nya översiktsplanen som kommunfullmäktige antog i slutet av mars.

Eftersom sju av tio utpendlande Habobor i dag väljer att köra bil ensamma kommer tillväxten leda till kraftigt ökad bilpendling, från de nuvarande 3000 dagliga resorna.

Det här betyder att väg 195 och 26/47:an norr om Mullsjö måste förbättras – vilket riksdagsledamoten och tidigare Mullsjöpolitikern Angelica Lundberg (SD) motionerat om i höstas – samtidigt som fler behöver resa kollektivt. Då måste det gå att ställa bilen i anslutning till de förbättrade vägarna, vilket kommunen har öppnat för.

Ihop med Mullsjö kommun och Trafikverket vill Habo exempelvis utreda ”attraktiva pendelparkeringar och busshållplatser utmed nya väg 26/47”, enligt översiktsplanen.

Visst, det är visioner och riktlinjer. Men tas dessa faktorer med i bilden går det att förstå den nya sträckningen av linje 116 inte som en nedmontering men en uppvärdering av landsbygden. Det är inte alltid politikens ansvar att förbättra individuella val.

Däremot har alla partier lokalt som nationellt ett fortsatt ett ansvar för att kommunala och regionala budgetar går ihop, och att staten hjälper de som har det svårast – vilket Januaripartierna tycktes ta fasta på i måndagens utspel om nya kommunmiljarder.

Landsbygden lever vidare genom långsiktiga investeringar i tillväxt, inte genom krav på att länstrafiken återupplivar enskilda busslinjer.