Det finns en utbredd uppfattning om att traditionella skillnader mellan höger och vänster har suddats ut och ersatts av nya konfliktlinjer, där partiernas ståndpunkter i enskilda frågor kan hamna var som helst på svårtydda skalor. Det är inte sant när det gäller skolan.

Lägesbeskrivningen är man någorlunda överens om – skolresultaten i Sverige är inte vad de borde vara. Den som har sympatier till vänster skyller på segregation, friskolor, vinster och betygshets. De till höger talar hellre om brist på ordning och studiero samt om hur katederundervisningens tillbakagång har fört med sig kunskapsförakt.

Det är kanske inte så konstigt att utbildningsminister Anna Ekström (S) på måndagen uppmanade alla partier att ha ett öppet sinne och inte låta "gamla käpphästar bestämma" när hon tog emot en utredning för en mer likvärdig skola.

Bland förslagen finns att skolval ska bli obligatoriskt, att kötid inte längre ska få styra skolors urval, att friskolor ska få mindre skolpeng för att kommuner har fler kostnader, samt en regionalisering av Skolverket för ökad statlig kontroll över skolvalet.

Det fria skolvalet infördes av Carl Bildts borgerliga regering i början av 90-talet. Det följde kort efter kommunaliseringen, som beslutades när Göran Persson (S) var skolminister. Senare kom 1994 års abstrakta läroplan och ovanpå den det första av flera nya betygssystem, som det aldrig verkar ha blivit verklig ordning på.

Att en decentraliserad skola där närapå allt har släppts fritt skulle leda till stora skillnader borde kanske inte vara jätteöverraskande. Skoldebatten fastnar tyvärr i vilken faktor som är värst snarare än hur de samverkar.

Utredningens förslag kommer vid en lämplig tidpunkt för borgerligheten. En ljusning syns för möjligheterna att tala om brister i skolsystemet – exempelvis efter att MUF:s ordförande Benjamin Dousa (Svd, 10/1) sagt att borgerligheten sitter i friskoleföretagens knä (SVD 10/1).

En av tankarna med det fria skolvalet är att bryta segregationen, men det sker inte. Att skrota kötid som urvalsmetod, eller i vart fall begränsa den, är ingen orimlig tanke. Kötiden gynnar pålästa och resursstarka föräldrar som sätter barnet i kö så snart det har ett personnummer, men missgynnar nyanlända och nyinflyttade.

Rätt hanterat vore en regionalisering av Skolverket också ett sätt att stärka styrning och dialog mellan huvudmän. Kanske ett steg mot ett återförstatligande av skolan.

Att skylla allt på det fria skolvalet är dock att göra det alldeles för enkelt för sig. Vilket någon möjligen gjort eftersom en utredning för likvärdig skola handlar om – skolvalet. Dåliga skolor blir nämligen inte ett dugg bättre för att det blir svårare, eller lättare, att välja bort dem.

Skolsegregationen hänger samman med boendesegregationen. Skolor med problem behöver öka lärartätheten och få mer resurser. Riktade statsbidrag och incitament för skickliga lärare att ta jobben är rätt väg att gå.

Utan dåliga skolor finns inga dåliga skolval.