Annons
Vidare till vastgotabladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Små klipp ur "Minnen från Madängsholm"

Här följer några klipp ur Anders Behns minnen från Madängsholm.

Brandkårens övningar

Någon lördag per vår och höst hade det lokala brandförsvaret i Madängsholm övning. Man byggde upp en brandplats bestående av träbitar – trasor som var indränkt med spillolja och fotogen och tände eld. Brandplatsen låg alltid på en öppen plats. När branden hade tagit sig ordentligt så lät de brandlarmet gå och de frivilliga brandmännen kom rusande. Med sig hade de den handdragna motorsprutan. Efter motorsprutan kom brandmän med slangrullar som de vid behov kopplade samman till en lång enhet. Ena slagens ena ändan fanns i kraftkanalen och den andra kopplades samman med den startade motorsprutan. Varvid man började med det planerade släckningsarbetet.

Vi barn älskade dessa brandkårsövningar av flera olika skäl. De vuxna var inte alltid så trakterade av att ha alla Madängsholms skolbarn som observatörer vid dessa brandövningar. De fanns flera av de frivilliga brandmännen som hävdade att barnen kom så snabbt till platsen, när de hörde ryktet om brandövningen, som om de hade flugit på sockerbitar. Men alla barn visste att hände alltid en massa spännande roliga oplanerade saker vid dessa brandövningar:

Brandobjektet ville ibland inte ta eld på önskat sätt. Det kunde också vara så att brandförmannen hade glömt sina tändstickor så han fick gå runt och fråga efter någon rökare som hade tändstickor. Det kunde därför ta tid innan han fick eld på brandobjektet.

Ofog från publiken. Det fanns alltid något av barnen som hade en smällare eller flera kvar sedan påskfirandet. Denne någon kunde vid ett obevakat tillfälle kasta in en smällare i brandobjektet. När det small blev brandmännen arga och jagade iväg oss barn men vi var snart tillbaka på de gamla platserna vid brandhärden.

Motorsprutan skulle rullas fram och hjulen var inte alltid så perfekt pumpade. Det kunde vara olika tryck på de två olika hjulen. Resultatet blev att motorsprutan drog åt snett ett håll med hjulet det lägsta trycket. Brandmännen slet. Men då och då fick de stanna och rikta upp motorsprutan så att de kom åt önskat håll med den. Åskådarna upplevde denna kamp med motorsprutan som en roande fars.

Det var en motorspruta vars bensinmotor endast var igång vid övningarna. Den som hade hand om motorsprutan kämpade för att få igång motorn. Men motorn var svårstartad och det uttalades många mustiga eder utan resultat, och vi barn lärde oss många mustiga eder vid dessa studier av motorbrandmännen.

Några klipp ur skolminnen

Skollunchmaten bestod av smörgåsar och en termos med choklad som vi hade med oss hemifrån. Vi satt i ett utrymme i skolans källare och åt våra medhavda smörgåsar. Termosflaskorna av glas var ett stort problem. Varje dag var det någon oförsiktig elev som dängde med sin ryggsäck. Ryggsäcken träffade ett bord eller en stol vid dessa tillfällen. Resultatet var denna träff blev att termosen fick en törn. Följden var att denne elevs termos gick sönder och han/hon fick äta sina smörgåsar torra. Den ende som var glad över alla dessa sönderslagna termosar var specerihandlaren i Madängsholm. Han fick ständigt sälja nya innerflaskor till sönderslagna termosflaskorna.

Bläckpennor

Ett moment som var svårt var att börja skriva med bläck och stålpenna. Alla hade lärt sig att skriva med blyerts och det gick alltid att sudda så länge pappret höll. Men när man skrev med bläckpenna så var allt definitivt från början.

Bläcket förvarades i ett litet bläckhorn med lock som sattes i en urgröpning i bänkens främre del, under ett trälock på bänken Det var otroligt svårt att undvika bläckplumpar d.v.s. att det droppade en bläckdroppe ifrån stålpennan.

Vid denna tid började det komma något som kallades för kulspetspennor. Kulspetspennorna var mycket dyra berättade fröken Saga. Vidare berättade fröken Saga att man såg ofta exempel på hur skriften efter en kulspetspenna försvann snabbt rätt snabbt om texten utsattes för solljus. Alla lärarna i Baltaksskolan berättade för oss hur förkastliga det var att skriva med dessa kulspetspennor. De berättade att man dessutom förstörde sin handstil totalt om man använde en sådan.

Däremot om man använde en stålpenna så fick man en mycket vacker handstil sades det. Många tappade sina stålpennor ofrivilligt i golvet så att stålstiftet bröts. Förbrukningen av stålpennor därför var rätt stor i vår klass. Av min mormor och morfar fick jag som födelsedagspresent en ”reservoarpenna” som jag var mycket stolt över. Jag lyckades dock aldrig leva upp till denna utlovade vackra handstilen utan förpassades hela tiden till extra välskrivning på onsdagseftermiddagarna när de som skrev vackert i klassen fick gå hem.

Göra smör

En dag fick eleverna komma upp till fröken Saras lägenhet en våning upp i skolan. Hon hade hällt upp en skvätt grädde i ett antal små skålar. Vi skulle sedan vispa grädden så att den först blev hårt vispad grädde. Sedan skulle vi fortsätta tills den blev smör. Sedan fick vi prova smöret på kex. – Detta var ett tidigt experimentellt undervisningsmoment som många elever talade om långt senare.

Bilens intåg

Under min tid i småskolan höll Madängsholm på att ”motoriseras”. Det innebar att de människor som hade ekonomisk möjlighet försökte skaffa sig en bil gjorde detta. Dessa bilar var ofta av förkrigsmodeller och i många fall rätt hårt slitna och rostiga. Men på rasterna talades det mycket om olika bilars egenskaper eleverna emellan. Dessa samtal rörde sig då speciell om familjens åkdon som skulle försvaras. Dessa diskussioner kunde i många fall urarta till mindre slagsmål och vasst munhuggande för att försvara den egna familjens bilmärke. I vissa fall var det mycket känsligt om bilens namn skulle uttalas på svenska eller engelska.

Den nya lärarinnan Barbro Martinsson, som hade börjat med åk 1, bodde ovanpå skolan. Hon hade en man som arbetade i närheten av Baltak. För att han skulle kunna ta sig till sitt arbete införskaffade han i Fiat Topolino II. Han hade skaffat sig ett primitivt garage i ett av skolans uthus. Han började tydligen sitt arbete efter klockan 9. Varje morgon körde han ut sin Fiat ur garaget och stängde garagets dörrar. Därefter pustade han av damm m.m. från bilen innan han åkte till sitt arbete. Under denna ”morgontoalett” av bilen stod vi elever och tittade på och diskuterade (maskineri, form och storlek) denna bil ingående utgående ifrån vad vi tidigare hade hört av våra föräldrar.