”Sveriges ledande klassiker” – omdömet formulerar Göran Hägg redan i förordet till sin biografi. Det ger också exempel på hans egen generositet med värderingar. Kronologiskt går han igenom Strindbergs hela författarskap, fäller omdömen om de flesta verken, slösar med beröm, men dömer också ut de verk han inte anser håller måttet hos ”titanen”, mästaren.

Redan dramat ”Mäster Olof”, skrivet av en 23-åring, är – om än inte ett helgjutet verk – ”som teater definitivt överlägset vad man dittills kunnat producera i Sverige”. Efter genombrottet med romanen ”Röda rummet” följer sedan en rad höjdpunkter: ända fram till de blå böckerna och versdramat ”Stora landsvägen”, som blev diktarens avsked till skönlitteraturen. Hägg stannar upp vid dem alla, berättar om hur de kom till, refererar och betygsätter dem, samt beskriver hur de togs emot av förläggare och kritiker.

Det var inte ofta Strindberg mötte det beröm hans verk förtjänade, vilket ofta hängde samman med att han själv gjort sig ovän med det han idag kunde ha kallat kulturmaffian. Han drog sig aldrig för att säga vad han ansåg om människor, och som boktiteln säger ”Sanningen är alltid oförskämd”.

Romaner, noveller och teaterstycken är de genrer man framför allt förbinder Strindberg med. Men han gav också ut tre diktsamlingar, och det gläder mig att Göran Hägg sätter högt pris på ”Ordalek och småkonst”, samlingen från 1905. Jag har alltid räknat den som en av 1900-talets främsta diktsamlingar, några av dikterna läser jag ofta om.

Göran Hägg följer i sin biografi personen Strindberg nära, är med på hans resor och ständiga flyttningar såväl i Sverige som i Frankrike, Schweiz, Danmark och Tyskland. Vi får veta det mesta om hans tre äktenskap, som alla går sönder, och om vänskaper som sällan håller. Det händer att jag ibland tröttnar på närgångenheten, även om den mestadels bidrar till förståelsen av de litterära verken. Som helhet använde Strindberg sig själv och sina närmaste som motiv i sin diktning, så det är svårt att tänka bort personen bakom fiktionen.

Strindbergs väg till ateismen och därefter till en religiös tro kunde Hägg däremot gärna ha stannat längre vid. Kortfattat konstaterar han att Strindberg inte blev kristen. Den högre makt han stannade för var ”en gammaltestamentligt straffande Gud utan kristlig nåd, offertanke eller försoning”.

De källor Hägg använt är – utöver själva diktverken – den stora samling brev som nu är tillgängliga. Självfallet har han även utnyttjat sina föregångare bland Strindberg-forskare, men han noterar dem bara i förbigående och i en kortfattad samling referenser på slutet. Han fäller ibland omdömen även om sina döda kolleger, berömmer Olof Lagercrantz’ bok om Strindberg från 1979, men är kritisk mot Gunnar Brandell, vars utförliga biografi i fyra band kom ut på 1980-talet.

Göran Hägg har lämnat efter sig ett stort författarskap, som rymmer både fiktionslitteratur och fackböcker i litteraturhistoria och historia. Jag har läst några av dem och beundrat hans sätt att skriva böcker som fängslar, oberoende av vilka ämnen han valt. Det gäller förvisso även den bok som blev hans sista.

Läs fler bokrecensioner: